Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalkullorna – ett säkert vårtecken

Artikel 10 av 10
Ulf Ivar Nilssons historia
Visa alla artiklar

Vid sidan av skrattmåsar och vitsippor var de färggranna dalkullorna ett säkert tecken på att våren kommit till Gävle. De kom i hundratal, år efter år, kanske mest på 1800-talet men även en bra bit in på det förra seklet.

De allra flesta var unga flickor, men man kunde också se vuxna kvinnor och annan ung pojke i de märkliga karavanerna. De kom från socknarna kring Siljan och de gick till fots, i snitt fyra mil om dagen har jag läst någonstans. Med på färden fanns också hästdragna skrindor med klädbylten och matsäckar.

En del av dalfolket blev kvar i våra trakter hela sommaren, men de allra flesta fortsatte ner över landet. Som i slutet av april 1905 då Gefle Dagblad rapporterade att staden invaderats av dalkullor och att minst hundra av dem, på en enda dag, ”medföljde det nedåtgående Stockholmståget”.

Nu var de här arbetsvandringarna inte helt frivilliga utan ett sätt för människor från små och fattiga gårdar i skogsbygden att klara sin försörjning. En del av dalfolket blev specialister på olika hantverk, som kullorna från Våmhus som tillverkade och sålde smycken, klockkedjor och prydnadssaker av människohår, eller de som flätade korgar, och ibland även skor, av björknäver. För att inte tala om alla karlar i olika åldrar som täljde leksakshästar av furu.

Men för de allra flesta väntade hårt och dålig avlönat kroppsarbete. Många av kullorna som sökte sig till Gävle runt förra sekelskiftet fick sköta trädgårdarna åt rika familjer med sommarställen på Norrlandet.

Den mest kända av dessa trädgårdskullor var Ingels Karin Karlsdotter från Häradbygden. Hon arbetade åt familjen Engwall, Gevaliarosteriets ägare, i hela femtio somrar och belönades 1947 med Patriotiska sällskapets guldmedalj för lång och trogen tjänst. Och när Kull-Karin, som hon kallades, skulle resa hem framåt höstarna fick hon så många beställningar på linnedukar och servetter från Gävles societetsdamer att hon hade sysselsättning hela vintern. Om henne och hennes medsystrar kan vi läsa i boken ”Dalkullor – en svensk märkvärdighet” av Hoff Sven Hedlund. Den kom ut 2011.

På bruken i Mackmyra, Högbo och Sandviken strävade kullor i trädgårdar och planteringar varenda sommar. De lite finare ingenjörerna på järnverket i Sandviken hade till och med inskrivet i sina anställningskontrakt att rabatterna kring deras tjänstebostäder skulle skötas av dalkullor.

Många av de här kvinnorna sökte sig också till industrierna vid kusten. På Korsnäs sågverk i Bomhus arbetade flera dalkullor. En del av dem som stabbläggare, vilket innebar att de bar plank och brädor på sina axlar dagarna i ända. Ett orimligt hårt arbete även för de starkaste karlarna.

År 1898 fanns det över 1 000 kvinnor vid sågen i Skutskär, många av dem, kanske de allra flesta, var säsongsarbetande kvinnor från Dalarna.

Även bland stuveriarbetarna i hamnen i Gävle hittar vi en del dalkullor och på 1890-talet arbetade en del av dem på Skoglund & Olsons gjuteri på Brynäs. En tung och smutsig industri med en ohälsosam miljö.

Stadens bryggerier och apotek annonserade ofta efter dalkullor så ”buteljsköljerska” var en vanlig yrkestitel bland dessa flickor i slutet av 1800-talet.

Bläddrar man vidare i gamla tidningar upptäcker man att många kullor försörjde som hantlangare på byggen. Det innebar ofta att de fick bära tegelstenar till murarna på rangliga ställningar. Och att det inte var helt riskfritt framgår av två notiser som jag hittat i Norrlands-Posten. 1872, när läroverket – nuvarande Vasaskolan – byggdes rasade en ställning så att fem personer ramlade i backen. Ingen dog men det noterades att ”en dalkulla skadades illa å ena foten och bars hem till sin bostad”.

Långt senare, 1891, träffades en dalkulla, som också arbetade på ett bygge i Gävle, av en nedfallande hink med murbruk. Hon träffades i huvudet så illa ”att hon förlorade sansen och måste föras till lasarettet”.

Även när Dalapalatset på Brynäs uppfördes 1896-99 anlitade man dalkullor som hantlangare, och ett envist rykte har sedan dess gjort gällande att det var så byggnaden fick sitt namn. Fast det egentligen kom sig av att huset från början ägdes av en pensionsfond som hette Gefle–Dala Jernvägs Enke- och Pupillkassa.

Ulf Ivar Nilsson