Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dan fick en indian som extrapappa

/
  • INDIANSON. Under ett besök i Älvkarleby för 18 år sedan mötte Nagamon Mino ojibwa-indianen och legenden bakom sjuttiotalets kamporganisation American Indian Movement Dennis Banks. I svenske Dan Andersson, som är Nagamons svenska namn, såg Banks en son och innan denne återvände till USA hade han givit sin vite son namnet ”vacker sång inifrån”.
  • INDIAN. Ojibwa-indianen Dennis Bankso.

l Dan Andersson har två fäder. Sin vite, biologiske, far – och en av aktivisterna bakom sjuttiotalets kamporganisation American Indian Movement (AIM) ojibwaindianen Dennis Banks. Det var under ett besök i Älvkarleby som Banks i svenske Dan såg en son för arton år sen.

Annons

Och innan Dennis Banks återvände till USA hade han givit sin vite son stamnamnet ”vacker sång inifrån”. Och därtill bjudit in honom till sitt hem på ojibwa-indianernas reservat Cass Lake i Minnesota.

Året därpå vigdes Dan in i oijibwa-folkets liv genom en pubertetsceremoni och bytte också namn sitt namn till Nagamon.

I livet som kretsar kring Galleri Ran – som Dan startade på Brynäs i våras – är han Nagamon Andersson.

I Cass Lake är han Nagamon Mino.

Hemma hos mamma i Skutskär är han enbart Dan.

Det var inte en pojkdröm som banade väg för Nagamons möte med Dennis Banks då denne besökte Europa, Älvkarleby, Ockelbo och Hofors i samband med budkavleloppet Sacred Run 1990.

– Visst läste jag serietidningar och böcker om indianer som barn, men jag kan inte säga att jag blev särskilt berörd.

I stället var det radiojournalisten och vännen Jörgen I. Eriksson som engagerade Dan i Sacred Run, som löptes från London till Moskva för att manifestera alla människors rätt till fred och ett eget land.

En bit in i intervjun berättar Nagamon att jag, om jag varit indian, skulle ha haft med mig tobak till vårt möte. En gest av fred, respekt och godhet.

Men har man ingen tobak går det bra att låna, så jag lånar en cigarett av fotografen och överlämnar den till Nagamon, som ”offrar” tobak på galleriets trappavsats varje morgon.

Att röka är för indianerna en medveten handling vars mening är att samla sig i ödmjukhet.

I högtidliga bönesammanhang används en särskild ceremonipipa – chamupah, som betyder Alltets axel.

– Att offra tobak är en bön – alltid till väl för stammens barn och äldre. Man bär tobaken i sitt hjärta, i sin hand och i sina böner, förklarar han och berättar att tobaksröken förbinder människan med Det skapande alltets kraft.

– Det skapande alltets kraft finns inte enbart i indianernas och universums själar utan även i en uråldrig löpartradition, där stöten mellan jorden och indianfoten är en bön.

Nagamon berättar att det var under Sacred Run i Älvkarleby som han första gången mötte Dennis Banks och berättar att de mest uthålliga löparna kan tack vare bönen springa 48 timmar utan uppehåll.

Mötet mellan Dan och Banks fullbordades i en böneceremoni som Dennis Banks genomförde i norska Kautakeino samma år.

– Vi knöt in tobak i små tygpaket, sjöng för människornas barn och äldre, bad och rökte fredspipa

Det Dan bad om var hjälp att utveckla sin andlighet, om ledning i att leva i godhet – och framgång för dykeriföretaget han fortfarande driver.

– Det närmaste jag hade varit andlighet då var söndagsbönerna hos pojkscouterna. Dennis ceremoni kändes ovanlig, men bra.

Tiden efter Sacred Run tillbringade Dennis Banks i London, dit han under ett av de båda männens många och långa telefonsamtal bjöd in Dan.

När Dan en vecka senare återvände till Sverige var han Nagamon Mino och Dennis Banks adoptivson.

Året efter skilde sig Dan och flyttade till Cass Lake, där han jobbade ideellt som assistent i AIM-projektet ”Åtta kvinnors styrka” i ett och ett halvt år

Tiden med indianerna ställde allt han varit fram till dess på ända – men gav i gengäld honom rätten att ”passera genom de fyra dörrarna”.

– Men, trots att jag omvärderade alla mina fördomar och förhållningssätt hade jag ändå en känsla av att något fattades.

Enligt Dennis var det som fattades Nagamon en ceremoni som alla Cass Lakes pojkar genomgår i puberteten.

– Jag satt naken i en svetthydda, skulle hålla mig vaken i två och ett halvt dygn, och genom böner förlåta mina egna och andras destruktiva handlingar.

Ceremonin avslutades med en kollektiv samling utanför svetthyddan som gav Nagamon en ny vilja till liv och rätten att passera igenom ”Den andra dörren”; den som leder människosönerna över tröskeln till vuxenlivet.

Nagamon har ännu inte passerat genom ”Den tredje dörren” och kämpar fortfarande med sina vita värderingar.

Men, med tanke på de cirka 60 år som återstår mellan den andra och ”den fjärde dörren”, som leder in i livets slutskede, har han gott om tid.

– När jag var i Cass Lake första gången fick jag veta att jag kommer att leva till jag blir 127.

Vägen till Den tredje dörren går medelst tålamod, objektivitet, omsorg om allt som är svagare än man själv, skönhet och glädje. ”Vägvisare” som Nagamon fortfarande jobbar med att hitta och följa. I vardagen på Brynäs. I Cass Lake i kretsen av sin indianfamilj. I Skutskär hos sin vita mor.

– Mamma är 84 år och har gått igenom mycket i sitt liv, bland annat som krigsfånge, och har sina rötter i Tyskland, Ukraina, Danmark och Sverige.

Förutom att hon är Nagamons mor är hon kvinna och äldre, de stammedlemmar som indianerna näst barnen högaktar mest.

Livets högsta skatt är barns och kvinnors skratt. Utan glädje finns inget liv, att höra barn och kvinnor skratta gör mig varm i själen säger Nagamon.

Det var också glädje som gav Nagamon idén att starta sitt galleri.

– Det var under en utställning på en folkhögskola, där jag ställde ut akvareller av elever och föräldrar. När jag såg glädjen i besökarnas ansikten då de betraktade målningarna fick jag idén.

Gallerie Ran är i dag ryggraden i Nagamons andlighet. Dykerifirman hans uppehälle.

Hittills i intervjun har Nagamon inte berört ”meningen”, och jag ber honom berätta om syftet med hans indian-jag.

– Jag är en människa som bestämt sig för att göra världen till en plats för glada barn.

Just nu med Brynäs som ”reservat”.

– Farsan var medlem i syndikalisterna och Galleri Ran är Brynäs första galleri, vilket jag ser som en arbetarnas seger. Jag är också vice ordförande i Briggen Gerda-föreningen, och kan inte tänka mig att bo någon annanstans än på Brynäs.

Senast Nagamon var i Cass Lake, för sex år sen, bevittnade han för andra gången en solceremoni, nu i Pipestone i Minnesota.

Solceremonin är en livsbejakande och kollektiv tradition som ger mannen möjlighet att dela kvinnans förlossningssmärta, förklarar Nagamon, och berättar att upplevelsen av smärta frigör själen.

Smärtan byggs upp genom bön, sång och två nygjorda och blödande snitt i mannens vardera bröstmuskel genom vilka träpinnar träs. Därefter träs snaror om pinnarna vilka sedan fästs i en poppel som rests speciellt för ceremonin. Ett slags livets träd som kan liknas vid vår midsommarstång och som mannen sedan sliter sig loss ifrån.

När huden brister upplever mannen moderns smärta när han föddes, och sin egen när navelstängen skars av.

Jag är inte säker på att jag som vit får delta i solceremonin, säger Nagamon, men det skulle å andra sidan inte förvåna mig om jag en dag blir tillfrågad om det.

Mer läsning

Annons