Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dans, dans, dans

Annons

Min kompis som ganska nyligen har passerat 20-årsstrecket är orolig. Hon är orolig över min städade tillvaro. Främsta anledningen är att jag inte hänger ute på krogen tillräckligt. Hon tycker att det är helt obegripligt vilken jävla soffpotatis jag är. Själv verkar hon palla hur långa dagar och hur långa nätter som helst.

Häromdan när jag bangat en utekväll till, fick jag faktiskt lite ångest över det där. Här är jag, tillbaka i min efterlängtade storstad, så nära älskade gamla dansklubbar plus typ hundra nya ställen som jag borde prova. Men så blir det inte så mycket mer än jobb, jobb, jobb, hästar, lite vänner och den förtjusande soffan i mitt liv. Inget fel på soffan, musik och film kan ju avnjutas även där, men ändå. Dansgolv.

Så jag bestämde mig för att göra något åt saken. Testa svänget.

Fick en rejäl spark i arslet av Håkan Hellström på Grönan ett par dagar senare. Jag blev precis så där fånigt upprymd som sig bör av Håkan, eller som de flesta verkade bli för åtta år sedan i alla fall (läs för guds skull boken med en massa gammal Håkanjournalistik som Sonic har gett ut, stor komik faktiskt hur mycket euforisnack det är, det var inte bara Per Bjurman som Håkanflippade när det begav sig).

Dansade och sjöng framför Stora scenen bland fjortisar, före detta fjortisar, före detta 20-åringar, skribenter, slitna mustaschmän och killar i alldeles för trasiga ljusblå Märstajeans. Sen så blev det lite grina och allmän sentimentalitet också, har visst börjat falla stenhårt för saxofon i kombination med gamla sånger.

Kvällen fortsatte, och slutade på en liten klubb som jag under ett par timmar trott hette Rulla hatt (”Vi drar till Rulla hatt!”), men som heter Het hatt vilket ju också måste sägas vara ett godkänt namn, särskilt eftersom det fanns hattar att låna för den som glömt sin.

Det var en sån där alldeles underbar tillställning för en 28-åring. Lite Leila K, gamla vänner, dansgolvsfavoritpersoner och efterlängtade kongasspelare, fötter som hittade takten, rumpor som svängde satan och en himla massa svett som rann under hattarna och linnena. Cyklade efteråt hem genom sommarstan, så vild och ung att jag lät bli cykelhjälmen.

Nu har det varit midsommar. Skippade helt den där dansprylen. I stället blev det Dylan med två pappor (inte mina, men i samma ålder som min) på gitarr. Så här i efterhand inser vi alla att Dylan inte var ett helt lyckat trubadurval, ingen jävel kan komma ihåg alla verser.

Nåväl. Dansadet är inte slut med en hattkväll. När semsterfiradet på Österlen är slut. Då jävlar. Då ska det dansas igen. För det är inte bara Håkan Hellström som kan svänga sin oro ur kroppen. I augusti ska det svettas.

Mer läsning

Annons