Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dansbandsterror på semestern

Annons

Jag och Gabriel skulle bege oss ut på en sista minuten-resa till Gran Canaria under julledigheten. Innan jag går vidare vill jag dock poängtera att vi varvar soliga charterresor med intressanta stadstrippar, så ni förstår att vi även söker mer njutning än turistorter som tappat all sin genuinitet!

Men denna gång brydde vi oss faktiskt inte om så mycket mer än att få se en gnutta ljus. Lämna alla snövallar och få spatsera runt i lätta kläder. Ja, jag var till och med helt införstådd med att jag inte skulle kunna beställa in något fint vin till maten, sötsurt ljummet husets kunde jag till och med tänka mig att acceptera till en fin middag. Bara vi fick en veckas värme och vila. Det kan man väl inte tycka är för mycket begärt?

Med förväntansfulla ögon tryckte vi näsorna mot rutan och sneglade ut över Playa del Inglés gator som turistbussen körde oss igenom. Hotellnamnet som vi blivit tilldelade på flygplatsen sa oss igenting. Vi höll andan varje gång bussen stannade till och chauffören skrek ut hotellnamnet.

Efter en lång tids snirklande stannade bussen till vid Playa del Sol, vårt hotell. Det första som mötte oss var en stor bild på Lill-Babs. Henne är vi rätt förtjusta i, så vi hade ännu inte anat oråd. Riktigt. Även om det kändes en smula märkligt med svenska Lill-Babs som januaris huvudgäst på detta hotell.

Så fick vi syn på ytterligare svenska kännetecken. Dansrestaurang stod det på en stor skylt vid ingången som ledde ner mot hotellet. Vid receptionen hälsade oss en svensk kvinna välkommen. Vi såg oss om och insåg att all information var på svenska. Så även majoriteten av personalen.

Fler och fler upptäckelser fick oss slutligen att inse att vi hade hamnat på ett svenskt dansbandshotell! Vi vek oss dubbla av skratt.

Jag och Gabriel. Vi musikälskande två som mer än gärna dansar, lyssnar och spelar musik men som definitivt inte är några dansbandsfans. Att just vi hade hamnat här kändes så komiskt att det blev fruktansvärt roligt.

Och roligt var det. Tills vi skulle gå och lägga oss och insåg att första våningen inte var hotellets bästa våning direkt. Med våra sängar över dansbanan gungade våra kroppar ofrivilligt till tonerna av låtar som ”Leende guldbruna ögon”, ”Jag vill vara din Margareta” och ”Eloise”. Inte ens öronproppar hjälpte. Basen letade sig in i oss. Men vi var tappra. Första natten. Inte kan de väl hålla på hur länge som helst, tänkte vi. Till och med klubbarna i Gävle stänger ju två och detta var ju trots allt en medelålders danspublik.

Men jodå, till klockan tre på natten var det dans till liveband. Varje kväll. Vår ambition att lägga oss tidigt och gå upp utvilade och pigga i solen liksom dog efter ett par nätter.

Lagom tills Gabriel blev magsjuk och jag började bli köttattackerad och fick kyckling varje gång jag beställde in en vegetarisk rätt.

Behöver jag påpeka att vi längtade hem. Jag tror aldrig att Gävle har känts så underbart som när vi kom tillbaka igen!

Marie Björk

Mer läsning

Annons