Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför ska du inte säga "negerboll"

/
  • Vad kallar du de här godsakerna?
  • Ture Sventon hamnade i blåsväder häromåret när boken
  • Nytt förord räddade
  • Mark Twains ”Huckleberry Finn” är omstridd för bokens porträtt av afroamerikaner.

Alla har inte förstått att n-ordet kränker många. Eller vill inte förstå. Ordet har blivit aktuellt igen i och med den företagare från Älvkarleby som säljer "Gammeldags fördomsfri Negerboll". Kulturredaktionen förklarar varför n-ordet inte bör användas.

Annons

Artikeln är publicerad 28 juli 2014.

Denna artikel borde inte behöva skrivas, på samma sätt som artiklar om faxen – det nya häftiga kommunikationssättet – och det heta, unga stjärnskottet Lasse Berghagen är inaktuella. Men negerbollens framrullning i det svenska språket verkar vara svår att stoppa.

Ordet är alltså ”neger”. Så var det sagt, och hädanefter i artikeln är det n-ordet som gäller, förutom i citat.

Anledningen är moderatpolitikern Eva Sidekrans från Älvkarleby, vars företag Saema Delikatesser marknadsför ”Gammeldags fördomsfri Negerboll”. Fniss, fniss … snark. Upprörda ord slungades runt i sociala medier och nu har också bollarna från Älvkarleby polisanmälts av föreningen Afrosvenskarna.

N-ordet används fortfarande av människor, vilka kan delas in i tre kategorier:

1 De riktiga rasisterna som på allvar tror att de står över mörkhyade på grund av hudfärg.

2 De som visserligen inte är fullblodsrasister, men som tycker att den politiska korrektheten har gått för långt och, i ett barnsligt försök till motstånd, använder sig av ordet n-boll med ett slugt det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet-leende.

3 De som inte förstår ordets negativa laddning, som inte förstår att människor blir upprörda över dess användning, och som gärna använder försvaret att de visserligen inte vill kränka någon, men att de alltid har sagt n-boll och inte har för avsikt att ändra invanda beteendemönster.

Vilken grupp tillhör då företagaren bakom n-bollen från Älvkarleby? Själva namnet, ”Gammeldags fördomsfri Negerboll”, antyder att hon är medveten om ordets sprängkraft, men ändå väljer att använda sig av det, vilket borde placera företagaren i kategori två. Ettorna är bortom räddning, men kanske kan tjatet om att inte använda n-ordet övertyga några läsare ur grupp två och tre. Ingen ska år 2014 kunna använda sig av argumentet att de inte har förstått att n-ordet ses som kränkande av många människor.

”För mig handlar debatten om ordet ’neger’ inte om något förbud – det handlar om interaktion och empati”, skriver Nöjesguidens chefredaktör Amat Levin.

Ordet har sin etymologiska härkomst i latinets ”niger”, ibland hänsyftas även spanskans ”negro”. Det bär emot något att dra fram etymologi, eftersom den missbrukas så av den första gruppen användare av n-ordet. ”Jag menar inget illa (blink blink) med ordet, det kommer ju från latinet!” Ordet må ha en oskyldig barndom, men växte upp till en elak och ful jävel som tonåring. Dess härkomst är irrelevant i dag sett till hur negativt ordet har blivit sedan det började användas under 1600-talet för att benämna de människor som skeppades över från Afrika till USA.

En anledning till att inte använda n-ordet är att det oftast är fullkomligt irrelevant att påpeka en människas hudfärg. Löpsedeln med texten ”Mord i dag på Östermalm: Greve sköt neger med jaktgevär” från 1970 är ett exempel på irrelevansen, samtidigt som den också illustrerar en statustrappa där greven, som är den aktiva i sammanhanget, står högst upp och offret för hans våld ligger längst ner. Ett ord som n-ordet gör det lättare att se en hudfärg komma gående på gatan och inte en människa.

Att n-ordet dröjer sig kvar i det svenska språket, som en efterhängsen krograggare som vägrar att fatta hinten, kan bero på att vi svenskar har svårt att se Sveriges roll i kolonialismen och slavhandeln. Trots Gustav III slavhandel och, senare, rasbiologiska institutet, har svenskarna sett den rasismen som någonting främmande. I ett land som USA, där ekot från piskans svischande fortfarande kan höras, går det inte att blunda för ordets konnotationer på samma sätt som i Sverige, där n-bollen var ett exotiskt inslag inte olikt ananasskivan på skinkan.

Den naiva synen har ingen ursäkt i dag. Alla som, trots allt, väljer att använda n-ordet ska veta vad det betyder. Juridikprofessorn Randall Kennedy skriver i boken ”Nigger: The strange career of a troublesome word” om det laddade ordet och förklarar varför han vill ägna en bok åt användningen av det genom historien:

“Att vara okunnig om ordets betydelse och de effekter som det har, är att utsätta sig för många sorters risker, vilka inkluderar risken att mista ett jobb, sitt rykte, en vän eller till och med ens liv.”

Med jämna mellanrum visar ordet sitt fula tryne i offentligheten, och det är antingen när någon medvetet provocerar, eller när någon i ren okunnighet använder det och får en skitstorm över sig. Till det förra fallet hör komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt”, som medvetet använder sig av n-ordets nitroglycerin för att dryfta rasism. Till det senare fallet hör KD-politikern Göran Jonzon i Vilhelmina, som använde ordet under ett fullmäktigemöte och försvarade sig med att han använde ordet som synonym till ”färgad person”.

Litteraturen får med lika jämna mellanrum lyfta upp n-ordet med pincett och granska det. Med avsmak. För hur mycket vi ogillar ordet i dag, kan vi inte bortse från dess användning tidigare i historien. Hur handskas vi med ordet när till och med en nationalklenod som Astrid Lindgren låter som en av järnrörspolarna i rasistiska Sverigedemokraterna?

I fallet med Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump går ombord” löstes användandet av n-ordet med att dottern Karin Nyman skrev ett nytt förord till boken, berättar Språktidningen. Svårare att hantera n-ordet hade förlaget Rabén och Sjögren, som 2010 ville ändra i en nyutgåva av Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris”. Holmberg var präglad av sin tid och skrev bland annat: ”Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré.”

Författarförbundet sa nej till ändringen, med resultatet att boken aldrig gavs ut.

En liknande diskussion förs återkommande i Amerika, där Mark Twains ”Huckleberry Finn” får avvärja liknande försök mot efterhandscensur.

Det går att förstå redaktörerna på Rabén och Sjögren som hastar fram med suddgummit, men i förlängningen måste man ta hänsyn till vad en sådan efterhandsförsköning av litteraturhistorien leder. Då är förklarande förord, i synnerhet i barnlitteratur, en lämpligare väg att gå.

Användandet av n-ordet, i det här fallet den amerikanska släktingen, har inte blivit fult först på senare år. Historikern Dick Harrison berättar i ett intressant inlägg på sin blogg om hur den plantageägande överklassen i den amerikanska södern inte använde ordet före 1865.

”Att överhuvudtaget kalla någon nigger var detsamma som att brännmärka sig själv som en sämre människa som saknade god bildning. Före 1865 använde rika plantageägare sällan termen, eftersom de ansåg att den var alldeles för vulgär.”

Alldeles för många människor använder sig av n-ordet för att alla ska kunna försvaras med att de inte förstår bättre. De vet att ordet kränker – och de bryr sig inte. Men om de visar en nonchalans för sina medmänniskor, kanske de ändå kan ta intryck av vad användandet av ordet säger om dem själva. Bland nätets otaliga inlägg på bloggar och i sociala medier om rätten att få använda sig av ordet n-boll, imponerar inte direkt den intellektuella nivån. Det är inte de vassaste knivarna i lådan som rullar sina n-bollar i kokos.

Men risken att framstå som obildad verkar inte vara någonting som avskräcker i dessa dagar.

Läs också: Moderat backar – byter namn på "negerboll"