Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De gjorde avtryck 2013

Året ska summeras – men vad minns vi egentligen? Kulturredaktionen har valt ut fem personer som var med och gjorde störst avtryck på det lokala kulturlivet 2013. Vi undrade också över vad de själva minns bäst från kulturåret som gick.

"Eldsjäl? Ja, kanske det!"
Margareta Andersson, föreståndare för Folkets Hus i Bomhus som får kulturen att blomstra

När andra Folkets Hus kan kännas sömniga lyckas Margareta Andersson fylla det i Bomhus med liv, rörelse och – kultur. Höstens konstutställning "Konst åt alla" med 23 lokala konstnärer lockade inte mindre än 500 besökare.

– Vi har en naturlig publik som kommer in i huset. De kanske inte kom främst för att se konsten, men när de ändå besökte oss eller biblioteket passade de på att se utställningen. Vi fick fin respons!

Så nu är du taggad att fortsätta sprida kultur i Bomhus?

– Absolut!

Om vi använder ordet "eldsjäl" när vi skriver om dig, tycker du att det passar?

– Ja, det kanske det gör, svarar Margareta Andersson efter en stunds fundera-tystnad. Jag vill gärna skapa en mötesplats där alla kan träffas från olika sociala klasser.

Hon påpekar att hon inte är ensam i arbetet utan bara råkar vara ansiktet utåt.

Vad minns du själv bäst från det lokala kulturåret?

– Den digitala direktsända operan på Centralteatern tycker jag är häftig. Att vi kan få vara med direkt i Gävle och se vad som händer på Metropolitans scen.

"Nog borde politikerna ändå bli något omskakade"
Lars Bohlund, som tillsammans med hustrun Birgitta kämpar för Rådhusets framtid

Paret Bohlund är inte rädda att vara besvärliga. Lars och Birgitta Bohlund har på kultursidor och i insändare drivit kampen för Rådhusets framtid. Ingen restaurang! säger paret Bohlund och har istället en hel lista på tänkbara alternativ. De vill att Rådhuset ska vara öppet för alla. Och de är kritiska mot hur kommunen har hanterat frågan och inte på allvar haft viljan till att lyssna vad Gävleborna vill med huset i Gävles hjärta.

– Vi hör bara de positiva reaktionerna. Om det finns några negativa så har de inte nått fram till oss, med undantag för en insändare som hade en annan åsikt. Hur orkar ni hålla på? frågar många. Vi har märkt att många tycker som vi, men att de inte har orken att göra någonting åt det.

Går det att förändra i sådana här frågor genom att väcka opinion tror du?

– Det är en fråga som jag själv har vridit och vänt på. Nog borde politikerna ändå bli något omskakade. Sedan är det svårt att spekulera i om det kommer leda till något. Men jag hoppas att kommunen kommer till besinning och följer sina visioner.

Vad minns du själv från det lokala kulturåret?

– Vi var och såg Miss Li, det var lite för tufft för oss men hon är jätteduktig. Sedan så går vi på de flesta arrangemang som Länsmuseet har. Även i Stadsbiblioteket. Jag var nu senast och lyssnade när Gunnar Lidfeldt berättade om Söder-saneringen.

"Människor har hejat och gratulerat."
Sara Hagström Andersson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Gävle som fick fint pris

Ett fint pris gick till Gävle i år, tack vare Sara Hagström Andersson. Hon är bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Gävle och belönades med Svenska Akademiens bibliotekariepris, också kallat "Nobelpriset för bibliotekarier". Priset delades ut av Peter Englund under Bokmässan – och så har hon till råga på allt blivit utsedd av Arbetarbladet till ett av de 50 skälen att älska Gävle.

Känner biblioteksbesökarna igen dig nu?

– Ja, varje gång som jag har varit med i tidningen har människor hejat på mig och gratulerat. Kul att priset gick till Gävle, har någon sagt, och nu senast ringde det en man från Stockholm som hade läst om mig och tyckte det var roligt att jag fått priset.

Hur går man som bibliotekarie vidare? Finns det några fler pris att vinna?

– Nej, det här priset är nog det finaste.

Så nu går det bara utför i karriären?

– Det är inte så att man aktivt kan försöka vinna priser, så som man söker stipendium, säger hon med ett skratt. Jag ser det som en uppmuntran i arbetet.

Vad minns du själv bäst från det lokala kulturåret?

– Ulla Helenius-Reit som ställde ut på Konstcentrum i Gävle. Jag har sett henne tidigare, men den här gången blev jag så överraskad av hur modern och storslagen utställningen var.

"Vi är många som sitter inne och gråter, av vanmakt och rädsla."
Karin Jonsson, som grät på Centralgalleriet så att det hördes i hela Konstsverige.

En stängd dörr och gråt. Det bestod Karin Jonssons utställning ”I’m sorry” på Centralgalleriet av. Hon hade tänkt göra en hel utställning, men hade inte råd. Vi fick endast gråten. En gråt som hördes långt bortom Gävles konstkretsar – bland annat uppmärksammades Karin Jonsson i SR:s "Kulturnytt". Många har reagerat positivt på hennes verk.

– Utställningen handlar ju inte bara om konstnärernas villkor. Den handlar också om rädslan för den allt mer utbredda rasismen, de ökade klasskillnaderna, synen på de arbetslösa och sjuka och att den legitimeras genom partier som SD och Nya Moderaterna. Vi är många som sitter instängda och gråter, av vanmakt och rädsla.

Utställningen ställdes in på grund av fattigdom. Senare under året fick hela Centralgalleriet stänga ner sin verksamhet när kostnaderna blev för stora för att driva galleriet vidare.

Är det talande för konstklimatet?

– Ja det verkar så. Tyvärr är det många som ger upp. Både konstnärer och gallerister. Konst passar dåligt ihop med tanken på att allt ska "löna sig", konsten kan aldrig bli en handelsvara eller en produkt som ska anpassas till marknaden. Om den gör det är den inte längre konst. Det behövs en annan politik och en annan inställning till konstnärernas arbete.

Vad minns du själv bäst från kulturåret 2013?

Min arbets- och inspirationsresa till Bayeux där jag äntligen fick se de långa och tusen år gamla broderiet, Bayeux-tapeten, och en hel del annat som gav mersmak och nya idéer. En fantastisk upplevelse som blev möjlig genom ett stipendium!

"Jag kunde fläska på och göra allt större och svulstigare."
Katrin Brännström, som gjorde scenografi och kostym till Folkteaterns ”Alice i Underlandet”

För alla som var och såg ”Alice i Underlandet” som spelades på Folkteatern i Gävle i våras finns det mycket att minnas. Men det är inte omöjligt att en sak som man minns extra mycket är kostymerna, skapade av scenografen och kostymören Katrin Brännström, som gav nytt liv åt Lewis Carrols berömda sagofigurer. Skådespeleri och regi är lätt att framhålla för oss som skriver om teater, men här fick vi chansen att uppmärksamma scenografi och kostym och inför föreställningen porträtterade vi Katrin Brännströms arbete.

– Scenografi och kostym blev extra uppmärksammade i ”Alice i Underlandet”, det märkte jag av. Ofta turnerar vi med föreställningar, och då måste scenografi och kostym vara anpassade efter det, men i Alice kunde jag fläska på lite grann och göra allt större och svulstigare.

Uppmärksammas scenografi och kostym för sällan i teaterkritiken?

– Jag tycker att vi ofta uppmärksammas och uppskattas i recensioner. Sedan märks det att recensenter är mer eller mindre kunniga kring scenografi och kostym.

Vad minns du själv bäst från kulturåret 2013?

– Min största kulturupplevelse från det gångna året är att varje dag få arbeta med de fantastiska skådespelarna på Folkteatern. Om jag ska säga någonting annat så väljer jag ”The Mental states of Sweden” som jag såg på Dramaten. En föreställning som tar upp ett ämne som vi på teatern också arbetar kring: Rösterna som kommer utanför storstäderna och vilka frågor som är viktiga för människor på landsbygden.