Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De har "köksbordet" i bibliotekets lässal

/

Stillhet, som då och då bryts av tidningssidor som vänds.

Annons

Panoramafönstren berättar om livet utanför - liksom dagstidningen, som varje dag läses av trogna besökare av Kafé Edbom, och i läs- och föreläsningssalen en halvtrappa upp.

I salens vida burspråk har Leif Lund och hans särbo Tuula Salminen sitt "köksbord". De har varit ett par sen Leif kom ur sin mörka sorg efter hustru Guns bortgång, och läser tidningen här så gott som varje dag.

Jag frågar om det är lågkonjunkturen som gjort att de valt att läsa "sin" tidning på biblioteket.

- Nej, faktiskt inte, säger Leif. Pengar har jag, genom min pension. Men ingen adress.

Det var efter Guns död för sex år sen som Leif blev bostadslös.

- Jag tappade motivationen att leva, och det blev för mycket .

Leif låtsas-dricker-ur-ett-luft-glas.

. ja, du förstår.

Jag har skrivit om både Gun och Leif tidigare. Om Gun på sjuttiotalet, som varandes Gävles första kvinnliga morfinist. Om Leif några år senare som hennes man.

Sen några år är det Tuula som är Leifs livskamrat. Tillsammans när de en förhoppning om att en dag kunna leva tillsammans. Idag sover Leif i hissar, p-hus, trappuppgångar, telefonkiosker. Det närmaste ett hem han varit sen 2003 är behandlingshemmet han fortfarande väntar på att få komma till, medan Tuula väntar på sitt nästa möte med bostadsgruppen.

- Om ett halvår har jag bott på Norrtull i tre år och kan kanske få en egen lägenhet då.

Nästan varje ny dag inleds på biblioteket.

- I ärlighetens namn går vi hit även för att få tiden att gå, säger Leif, som läser tidningen från sida till sida. Ledare, serier, allt. Medan Tuula helst läser Metros modereportage och skvaller.

Det syns att Tuula är modeintresserad. Hon har sextiotals-kråksparkar i ögonvrårna, en tight svart skinnjacka och lång hästsvans på sniskan.

Tuula är 53 och Leif 59, och jag frågar om de nån gång tänker på konstrasten mellan livet de lever och livet de en gång såg fram emot.

- Jag har haft ett bra liv, säger Tuula. Det var skulderna efter min förre man, som dog i cancer, som gjorde mig bostadslös, och ch i viss mån min reumatism eftersom min pension. Den räckte inte till hyran vi hade.

Efter mötet med bostadsgruppen ska Tuula till Ria och äta lunch. Utan Leif. För han har skulder där som han vill betala innan han lunchar där igen.

Mer läsning

Annons