Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De ofrivilliga

De ofrivilliga
Regi: Ruben Östlund
Maria Lundqvist, Henrik Vikman, Cecilia Milocco med flera
Filmstaden, Gävle

Filmaren Ruben Östlund säger själv att hans uppmärksammade film handlar om grupptryck.

 Förskräckliga saker man gör, därför att alla andra gör det. Men han menar kanske egentligen att den handlar om normen. Både hur det ser ut när man blint anpassar sig till den. Och vad som händer när man går över gränsen.

För annars kan i alla fall inte jag få de olika delarna i "De ofrivilliga" att gå ihop. Och knappt då, egentligen. Om det nu behövs.

"De ofrivilliga" följer olika växelvis klippta skeenden under ett dygn (?). En bussresa där skådespelaren Maria Lundqvist spelar skådespelaren Maria Lundqvist som råkar ut för både en tjatig beundrare och en manisk busskonduktör.

En bjudning där en man får en raket i ögat men vägrar se sanningen och erkänna sin blindhet.

En skola där en lärare (Folkteaterns Cecilia Milocco) protesterar mot misshandeln av en elev medan alla andra blundar.

Ett grabbgäng med mobbningsbeteende.

Och två fyllefestande vulgärsminkade fjortistjejer.

Från början vardagssituationer – som går åt helsicke överstyr. Man känner igen det. Man känner sig nästan iakttagen. Det är det som ger all energi åt Östlunds film. Hur hade man betett sig själv i liknanden lägen? Hade man haft mod att säga ifrån?

Händelser som först kan tyckas komiska förvandlas på en halsbrytande sekund till riktigt riktigt obehagliga. Så tunn är gränsen mellan det som räknas som ok, och det som är förnedrande, omänskligt beteende.

Fem exakta och vansinnigt kontrollerade episoder hålls samman endast av det där skärande gnisslet i samhällsgemenskapen. "De ofrivilliga" är utan behaglig vaddering av godhetens triumf. En Hollywoodfilmens absoluta motsats.

Men Ruben Östlund är heller ingen Roy Andersson. Det lilla jag saknar är kanske inte nödvändigtvis ett budskap, men åtminstone en personlig signatur. Annars kunde man lika gärna begrunda eländet i polisnotiserna en måndagsmorgon.