Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De såg Dalai Lama till slut

19-åringarna Anna Lindroth och Amanda Hedblom från Gävle är sedan en månad i norra Indien och arbetar som volontärer med att undervisa tibetanska flyktingar i engelska. Innan resan var deras stora förhoppning få se Dalai Lama. Och de hade tur...

Annons

Efter en trevlig frukost med både svenska och tibetanska vänner väntade fotoexkursion runt Dalai Lamas tempel.

På eftermiddagen gick vi på skolan Hope Centers conversation class för att hjälpa tibetanska flyktingar med sin engelska. Eftersom organisationen är helt ideell är de i behov av donationer för att överleva. Vi gav dem de 12 000 rupies som vi tidigare samlat ihop bland familj och vänner. Detta mottogs med både chock och glädje, eftersom denna summa motsvarar ungefär tre månadslöner här.

Kvällen avslutades hos våra vänner Tenzin och Lhamo som lärde oss att laga den tibetanska maträtten momos.

I dag promenerade vi till ett närliggande vattenfall för att fotografera och ha picknick.

Vi fick skynda oss tillbaka för att hinna med conversation class. Där blev vi positivt överraskade då vi hade blivit omnämnda som månadens hjältar i deras tidning.

Efter engelskalektionen satt vi med Hope Centerkillarna och några volontärer kring en mysig brasa och värmde oss. Här är mycket kallt på kvällarna. Efter det gick vi till den japanska restaurangen för efterlängtad sushi. Vi gick dock och la oss med viss nervositet eftersom en vän avslöjat att hon blivit matförgiftad där.

Vi gick till templet på förmiddagen eftersom vi hade hört att det skulle vara en stor buddhistisk ceremoni där. Tyvärr var den redan över, men det blev ändå en trevlig utflykt.

Klockan halv ett hade vi en taxi beställd till nedre Dharamsala eftersom den tibetanska buddhismens tredje högsta lama, Karmapa Lama, skulle vara där för att välsigna sina besökare. Det var mycket spännande. Efter att vi fått det röda välsignade bandet att bära runt höger handled infann sig en djup känsla av välbefinnande hos oss båda. Efter conversation class hamnade vi på en mexikansk restaurang som hade ”World jam session” där alla som ville fick delta.

I dag spenderade Anna tre timmar på förmiddagen med att utöva yoga. Amanda var tyvärr för sjuk för att delta. Yogan var en utmaning, men mycket lärorik. Amanda utnyttjade sin sjukledighet till att skaffa en tv till rummet.

Eftersom det var ovanligt kallt och den första regniga dagen sedan vi kom hit för tre veckor sedan, var vi genomfrusna. Vi tinade upp med ayuravedisk helkroppsmassage. Dock fick sig vår prydhet en liten törn. Det kallades nämligen inte helkroppsmassage för inte...

Dagen har ägnats helt åt tillfrisknande, eftersom vi båda varit mer eller mindre förkylda i två veckor. Amanda fikade med sin tibetanske vän Kelsang medan Anna sov i solen på vår takterass. Bergstopparna omkring oss hade efter gårdagens kalla väder och nederbörd fått ett nytt snötäcke över sig. I dag var det dock varmare.

Dagens conversation class var ovanligt mysig. Efter den ordinarie timmens samtalande fick alla volontärer tio minuter på sig att lära sina elever sitt lands nationalsång. Alla de olika nationaliteterna var representerade av varsin flagga och i brasans sken kunde man höra Sveriges, Polens, USA:s, Rumäniens, Koreas och självfallet Tibets nationalsånger.

Lördag

Killarna på Hope Center hade lovat att ta med oss på utflykt. Vi tog en taxi genom Kangra Valley och hamnade på en djurpark. Vi åkte vidare till Chamunda, ett vackert hinduiskt tempel. Och sedan till Norbulinga Institute, ett center som främjar den tibetanska kulturen.

Vi avslutade dagen i ett buddhistiskt tempel där vi för första gången vågade oss på att tillbedja den stora Buddhastatyn på tibetanskt vis med att knäböja tre gånger och nudda golvet med våra pannor. Det är inspirerande att se hur den tibetanska kulturen och religionen blomstrar trots alla svårigheter de har gått – och fortfarande går – igenom.

Söndag

Vi har sett Hans Helighet den sextonde Dalai Lama Tenzin Gyatso!

Vi har ganska svårt att förstå det själva, men det var en fantastisk upplevelse. Efter tre veckor så nära hans hem hade vi nästan gett upp hoppet om att få se honom, men av en slump fick vi höra att han skulle framträda på tempel- området i dag.

Ryktet stämde och efter kroppsvisitering släpptes vi in på området och fick sitta cirka tio meter från hans gångväg. Vi såg honom ungefär fem minuter, sedan fick bara pressen vara kvar på området. Men det räckte för att få oss att känna oss mycket lyckliga och tacksamma.