Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De visionslösa

När alla springer i full fart åt samma håll blir effekten ofta att reflektion och analys uteblir. Varje individ tänker att eftersom alla andra springer måste det vara rätt. Därför är det modigt, och nyttigt, om någon stannar upp och funderar ”varför?”.

Annons

Torsdagskvällens Dokument Inifrån (SVT) var ett sådant avbrott i det gemensamma skenandet. En nyttig paus.

Programmet hade titeln ”Politiker utan mål” och behandlade dagens politikers brist på framtidsvisioner – och den gemensamma dystopiska bilden av framtiden.

I dag delas bilden av en ohållbar framtid av i stort sett alla politiker. Bilden av välfärdskrisen. Bilden som säger att vi inte kommer att kunna finansiera fram-tidens välfärd när allt fler lever allt längre.

Vissa (höger)politiker har sin lösning klar: högre pensionsålder, utökade egenavgifter för samhällsservice (till exempel äldreomsorg), privatiseringar, privata försäkringslösningar, och så vidare.

Det här är lösningar som har varit svåra att få igenom i Sverige, men nu, när alla delar bilden av den dystopiska framtiden, den oundvikliga välfärdskrisen, så har förespråkarna fått vind i seglen. Vi har väl inget annat val. Eller?

Men hur självklart är det egentligen att vi står inför en hotande välfärdskris? Ja. Det är just den här bilden som Dokument inifrån försöker problematisera. Programmet har intervjuat ett antal forskare – samt Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Intressant nog gav forskarna och Reinfeldt/Löfven helt olika bilder av framtiden.

Enligt forskarna har den rådande dystopiska bilden inte bäring. Inte ens finansdepartementet delar Reinfeldt/Löfven-bilden. Den tillförordnade enhets-chefen förklarar att han inte kan se någon ”ohållbar situation” i framtiden.

Bilden av hotet från dessa horder av åldringar som ska putta oss ned för stupet har funnits länge. Den demografiska krisen har diskuterats i över två decennier. ”Vi har ropat på vargen i 25 år men den har inte kommit”, konstaterar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi i programmet.

I dag har Sverige en av OECD-ländernas äldsta befolkningar. Men OECD:s prognos visar att Sverige om 40 år kommer att ligga i bottenskiktet vad gäller andel äldre. Det beror på att vi i och med vår generösa föräldraförsäkring och förskola föder fler barn än övriga länder, samt det faktum att vi har en relativt hög invandring.

Vi kommer alltså fortfarande att ha en stor andel av befolkningen i arbetsför ålder. Vi beräknas dock att få en ålderspuckel under åren 2020 till 2040.

Så vad innebär det? Jo. Vi måste såklart se till att det finns tillräckligt med resurser för äldreomsorg och vård under de närmaste 30 åren. Det kan vi göra på olika sätt. Till exempel genom att se till att det finns tillräckligt med skatteunderlag för att hantera detta.

Samtidigt måste vi ta med i beräkningarna att utvecklingen inom vård- och omsorg ständigt går framåt. Det blir effektivare – och billigare – att ge allt bättre vård, samtidigt håller sig våra äldre friskare allt längre upp i åldrarna än tidigare.

Dessutom. De flesta ekonomer och forskare förutspår en ständigt ökad produktion, ökad tillväxt under de här åren. Vi kommer att få in mer pengar såväl till privat konsumtion som till offentlig konsumtion. Och den ekonomiska tillväxten beräknas öka snabbare än vad kostnaderna beräknas göra.

Det behöver alltså inte alls bli en sådan välfärdskris som våra politiker varnar för. (Det beror ju i och för sig lite på hur mycket vi sänker skatterna).

Dokument inifrån lyfter i stället frågan om frånvaron av framtidsvisioner hos våra politiker. Om vi nu blir allt rikare, bör vi inte fundera på vad vi ska göra med våra ökade intäkter?

Och just det här synsättet, att vi kanske borde fundera på nya välfärdsreformer i stället för på en kommande katastrof är så ovanligt, och därför så nyttigt.

För med en politik som helt ensidigt, utan ifrågasättande, utgår från en kommande välfärdshärdsmälta blir de politiska lösningarna väldigt begränsade.

Tänk om vi i stället för ständiga skattesänkningar skulle våga diskutera frågan om kortare arbetstid. Avgiftsfri kollektivtrafik. Eller en rejäl omställning i energifrågan.

Ja, tänk om. Vilken spännande politisk tid vi då skulle leva i. En tid för politiska visioner.