Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: SD känner sig förnärmade och kopplar ihop det med regnbågsflaggan

Regnbågsflaggan är skapad som en positiv symbol för homosexuellas, bisexuellas, transpersoner och queeras kamp för att nå samma rättigheter som andra människor tar för självklara. Den skapades i USA på 1970-talet av Gilbert Baker. Baker valde att inte varumärkesskydda sin skapelse, eftersom han ville ge hela rörelsen möjlighet att fritt använda och glädjas av den. Regnbågsflaggan, som även kallas Prideflaggan, är en stolt symbol för HBTQ-personers mänskliga rättigheter, men ägs således inte av någon enskild organisation.

LÄS MER: Prideflaggan får topplacering i regionen – beslut efter hårda protester

Jag har egentligen inget särskilt engagemang kring regnbågsflaggans varande eller inte varande på Region Gävleborgs möten, det är ingen stor fråga som sådan. Däremot är Sverigedemokraternas vägran att godkänna förslaget signifikant.

Partiet känner sig förorättat för att organisationer som driver HBTQ-frågor valt att inte bjuda in dem till vissa av sina arrangemang. Detta är något som exempelvis Föreningen Stockholm Pride undvikit, med hänvisning till den politik partiet drivit för att begränsa våra rättigheter. Att man som en organisation för mänskliga rättigheter inte väljer att ge dem som motarbetar dem ytterligare en plattform för att sprida sin idé, kan nog de flesta utom Sverigedemokraterna själva se rimligheten i. Men Sverigedemokraterna känner sig förnärmade och kopplar ihop känslan av att inte få vara med på samma villkor som alla andra, med Gilbert Bakers symbol.

Det finns ett uns ironi i detta.

Partiet skulle, i det här läget, kunna välja väg genom att ställa sig positiva till ett så pass simpelt förslag som att synliggöra regionens HBTQ-arbete i sin verksamhet. På det viset skulle man ta ett litet steg mot att tvätta bort den bilden som finns av ett parti som motverkar HBTQ-personers rättigheter och möjligheter i samhället. Men det väljer man alltså inte.

Istället går representanter för partiet ut och försöker påvisa att de står på HBTQ-personers sida genom att hävda ”betydelsefulla” åtgärder för att stävja gruppens psykiska ohälsa.

Även om det är positivt att lägga mera medel på att stärka vården, så väljer man aktivt att bortse från de fakta som visar att samhällets och närståendes attityder, är det största skälet till att HBTQ-personer lider av mera psykisk ohälsa än folk i allmänhet.  I det sammanhanget, är en negativ inställning till de initiativ som tas för att synliggöra och legitimera gruppens existens, direkt kontraproduktivt.

Vidare passar Sverigedemokraterna på att försöka göra sken av att invandring är skäl till att hatbrotten mot HBTQ-personer ökat i landet. Man vill här hävda att migrationsstopp och återvandring skulle vara viktiga medel för att ”upprätta respekt för människors olikheter”. Förutom att det är oerhört förutsägbart att partiet skyller landets alla problem på invandring, så försöker man alltså använda gruppen HBTQ:s utsatthet som förevändning för sin hållning. För mig, som har ett mångårigt engagemang i queerrörelsen, ligger det alltför nära till hands att tänka att detta troligen är ett mycket medvetet grepp, för att rikta ljuset bort från den egna svansens inblandning i hatbrottsstatistiken.

Det ligger också nära att tänka, att viljan att lösgöra sig från denna svans egentligen inte är så stark som man vill påskina.

Rejn Karlgren (MP)

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel