Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Del av något större

Del 41 av 50. I början av 1900-talet fick Gävle ett erbjudande staden inte kunde motstå. Om man startade en symfoniorkester skulle staten betala hälften av vad det kostade.

Det var inte bara Gävle som tog emot statsbidraget för en symfoniorkester. Även Norrköping och Helsingborg nappade. De tre är fortfarande de enda landsortsstäderna med en professionell symfoniorkester. Gävle är den minsta, och den nordligaste.

Jag går på en repetition. Det är inte bara en mental upplevelse, att höra en symfoniorkester i verkligheten. Musiken, som orkestern med skicklighet, precision, inlevelse och våldsam kraft i ett crescendo slungar ut i Gevalia-salen, drabbar oss som en fysisk tryckvåg, trots att vi sitter längst bak på balkongen.

Den öppna repetitionen är gratis, chosefri och enkel att ta till sig. De annars så tjusiga och uppklädda symfonikerna släntrar in på plats i rutiga skjortor, slitna jeans och jympadojor. En hoppar in på kryckor, några skrattar åt ett skämt. En man med fagott gäspar sömnigt. En vanlig dag på jobbet.

En konsertbiljett kostar ungefär lika mycket som att gå på Brynäs, runt 250 kronor. En stor skillnad är att besökaren alltid vet vad den betalar för. Man riskerar inte att kasta bort pengarna på mental kollaps i defensiv zon.

Konsertbesökaren får i förväg veta vad som ska hända, vilka stycken som ska spelas. Och så kan man välja att gå, eller välja bort.

Som om Brynäsprogrammet deklarerade att vi i kväll vinner med 5–3 mot Modo, tre av målen kommer power play, och du har ett val: ”Tja, det vore kanske inte så dumt att se.”

Gävle Symfoniorkester ifrågasätts om och om igen. När ekonomin backar harklar sig klagokören och sjunger ut om Haydns och Händels alltför stora anspråk på skattemedlen.

Men Gävles röstberättigade har demokratiskt bestämt att kultur har ett egenvärde. Att symfoniorkestern ska finnas, för att den ska. Vilket särskilt gläder de 400 medlemmarna i orkesterns supporterklubb, Gävle Symfoniorkesters vänner, som har landshövdingen som ordförande.

Jag har tvekat, men bestämmer mig för att ta parti. En symfoniorkester är en bra sak för en stad. Trots att det fattas specialpedagoger på skolorna. Trots att jag inte går på konserterna.

På samma sätt som Gävle tappar ett stycke levande fabriks- och varumärkeshistoria utan Läkerol, skulle stan mista en bit gott anseende utan sina professionella symfoniker.

Det har något med ett civiliserat samhälle att göra. Symfoniorkestern förflyttar tidigare seklers musik in i nuet, och gör det till något bestående, något... ja, klassiskt. Det står för kultur och bildning.

Gävle är inte bara en stad med hamburgerskräp i dikena och irriterande abonnemangsförsäljare på Nian.

Vi har något vackert och ädelt också. En egen symfoniorkester.