Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dela med sig

Sommaren är ganska ensam om kvällen. Jag lyssnar på Concrete Blonde (”Joey”, otroligt vad mäktig den är) och tittar ut i trädgården till det bruna, sömniga gamla radhuset där jag bor i sex veckor av mitt liv.

Annons

Solen kikar fram genom regnet och allt är vackert, men visst längtar jag till Stockholm. Till jazzfestivalen (Theresa Andersson!), till kärlek. Jag byter spår och dansar för mig själv till Beyoncé för att hålla mig vaken ett litet tag till. Sex veckors arbete i en ny stad. Spännande. Samtidigt. För kort tid för att rota sig. Lite för lång tid att vara hemifrån just denna sommar.

Staden är regnig varannan dag, solig varannan. Cyklar syns överallt, trots att det egentligen är ganska tomt i övrigt är det egentligen ganska tomt på gatorna. I den här staden har Lars Winnerbäck sitt namn på en buss. Tidningen där jag jobbar kan skriva om samme Lasse fyra dagar i rad utan att skämmas. Varje stad har uppenbarligen sin Di Leva (inga likheter i övrigt, jo möjligtvis att de sällan låter sig intervjuas).

Många människor att lära känna. På sex veckor blir man troligen inte vänner. Men kanske finner man någon slags tillfällig gemenskap. Det hände häromkvällen, när vi för sommaren hopfösta arbetskamrater grillade i min radhusträdgård. Det visade sig att en av oss hade med sig sin gitarr. Han är trubadur, kanske man kan säga. För många år sedan skrev han en visa.

Den handlar om äpplen. Och om vikten av att dela med sig. Annars blir det ingen melodi. Om du är i min ålder så vet du vilken jag menar. Visförfattaren skulle uppträda för första gången på mycket länge, och körde ett slags genrep med oss. Han hade inte tappat greppet. Inte visan heller. Det var ganska rörande med alla trettioåringar som satt kring bordet med grillrester, och sjöng med i vartenda ord.

 

Mer läsning

Annons