Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den blängande hämnaren

Ordet hämnd överrumplade mig, med flera utropstecken, det ekade likt en envis sång i mitt huvud. Stunden gick i slowmotion, samtidigt som den också på något underligt vis gick fort. Jag fann mig i situationen frikopplad från mig själv. Fanns jag eller fanns jag inte, jag såg mig själv någonstans utifrån. Lite Shakespeare över det hela. Att vara eller att icke vara, det är (var) onekligen frågan.

Han gjorde sin entré lika hastigt som jag själv hann reagera och min första tanke var: Agera! Medsamma! Fort! Res på dig ögonblickligen! Nu, äntligen var min stund kommen, slutligen var stunden här. Äntligen! Den stund som jag många gånger tidigare så tydligt spelats upp i mitt eget huvud. Att jag minsann någon gång ute skulle se hans nylle, att hans fysiska uppenbarelse skulle göra intåg. Ett intåg som skulle leverera stunden för mig att ­ordentligt hämnas för det respektlösa uppförande han kom undan med mot mig. Karma, åh du bitterljuva ­karma.

Min ensamma, hyfsat meningslösa, lite slöa lördagskväll på espresso house med min ­alltid lika trogna vapendragare och vän till dator hade plötsligt förvandlats till en ­potentiell krigszon för mig att manövrera. Likt en krigarprinsessa, det enda som saknades var utstyrseln. Att jag fanns i bakgrunden, likt ett ivrigt och strategiskt lejon iakttagande sitt byte att attackera, gick honom ­obemärkt förbi när han gjorde sin snabba entré. Jag laddade mig, reste mig upp och gick med bestämde steg. Huvudet högt, rak rygg och med ett bankande hjärta.

Medan jag gick mina beslutsamma steg mot honom, som kändes som en mil, kom jag på mig själv en kort stund fundera över hur stor sannolikheten för detta att ske egentligen var. Inte särskilt stor, nej. Av alla caféer i staden, av alla dagar men främst, av alla tidpunkter. Det finns onekligen en universell rättvisa och nu var äntligen stunden här. Hämnden är ljuv. Jag hade många gånger innan den där lördagskvällen fantiserat över vad jag exakt skulle göra ifall jag någonsin såg han ute och tydligt landat i att jag skulle samla till mig tillräckligt mycket med kvinnlig styrka för att ge honom en rejäl utskällning.

En utskällning som skulle resultera i sju svåra år och en hård läxa lärd för honom. En rejäl vem-tror-du-att-du-är-som-behandlade-mig-på-det-där-respektlösa-sätt-hallå-du-har-gjort-din-livs-största-förlust! Med andra ord, en divas mantra. Men allt jag förmådde mig i stunden när jag anlände min destination… blev en blick. Endast en blick.

Fast tja, vem vet, kanske dög det för honom. Kanske stämmer det att en blick säger mer än tusen ord. Jag ­vände mig om och gick. Slutet gott, ­allting gott. Men mest av allt, blicken gott.