Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den heliga staden Varanasi

/

Varanasi är en av Indiens mest fascinerande städer och en stad man aldrig glömmer. Heliga män, kvinnor i färgstarka saris, kossor mitt på gatan, förkolnade lik och envisa försäljare i en bisarr blandning. Oförglömliga synintryck med färger, lukter och ljud i överflöd.

Annons

En man helt täckt av vit aska och endast iklädd ett orange tygstycke kommer gående nedför marknadsgatan i Varanasi. Håret är långt med tjocka rastaflätor upprullat i en knut på huvudet och i handen bär han det treuddiga spjutet som är guden Shivas symbol. En fullständigt normal syn i Varanasi och det är knappt någon som reagerar. Efter 20 år återvänder jag till denna heliga stad och noterar att mycket är sig likt än i dag. De heliga männen sitter fortfarande och spår framtiden under sina parasoller nere vid Gangesfloden. Nere vid flodbanken bränns varje dag mängder av döda kroppar på stora bål insvepta i de vackraste sidentyger.

Varanasi är en av Indiens äldsta städer och det sägs att den har varit bebodd i över 3 000 år. Hit kommer miljontals indier på sin kanske enda pilgrimsresa för att rena sig från sina synder i floden Ganges. Att dö i en av Indiens allra heligaste städer och få sin aska strödd i floden är en stor välsignelse. På så sätt slipper man enligt hinduismen att återfödas till denna värld igen. Stora skaror indier söker sig därför till Varanasi under sitt livs slutskede. Tiggare med trasiga tygstycken och en skål i handen sitter i långa rader i närheten av platsen där de stora likbålen finns. Mitt i detta livet skådespel av liv och död försöker påflugna försäljare sälja saker bland röken från kremeringsplatsen.

Det bästa sättet att se de olika kremeringsplatserna vid Dasaswamedh Ghat och Manikarnika Ghat är att ta en roddtur på floden. Tidigt i gryningen tassar man ner till den stilla floden som ännu ligger insvept i en mjuk dimma. När den röda solen är på väg upp kommer kvinnorna i sina färgstarka saris ner till stentrapporna för att göra renande badritualer på morgonen. Deras långa tygstycken breds ut på tork på trappstegen ner till floden. Hur de 60 000 människor som badar i Ganges smutsiga vatten varje år överlever är en gåta. En morgon på väg till frukosten ser jag ett förkolnat lik som sitter upp med handen i en stel hälsningsfras mitt i det brinnande bålet vid en av de mindre kremeringsplatserna. Bredvid sitter en man och hans son i tystnad och ser på. En syn man aldrig glömmer.

En karta har man inte så stor nytta av bland de smala gränderna som slingrar sig fram likt labyrinter i den gamla delen av Varanasi. Här ligger många tygaffärer och det är lätt att bli fast bland stadens berömda sidentyger i några timmar. Andra affärer är fulla av rökelser och ljuvligt doftande sandelträ. Håll även utkik efter små lappar i Varanasis musikaffärer där kvällens musikkonserter annonseras. Med kanske tio åhörare får man nästan en privatkonsert med riktigt duktiga musiker på sitar och andra indiska instrument. En äldre man med långt vitt hår och pigga ögon spelar sitar i värsta Jimi Hendrix-stil på ett sätt som jag aldrig har hört varken förr eller senare.

När det börjar skymma och solen går ner över Gangesfloden genljuder stentrapporna vid Dasaswamedh Ghat av ljud från alla håll. Varje kväll genomförs den färgstarka Ganga Aarti ceremonin med heliga sånger på sanskrit, blomsterprydda altare, eldfat som de orangeklädda prästerna svingar efter urgamla mönster och klämtandet från hundratals små handcymbaler. Ceremonin avslutas när tusentals små korgar med blommor och ljus släpps i floden i form av offergåvor till den livsviktiga Moder Gangas ära som är allas vår moder. Ett synintryck av många i den heliga staden som inte lämnar någon oberörd.

Helene Lundgren/TT Spektra

Mer läsning

Annons