Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den lille Gatsby

Jay Gatsby i sin utstuderade rikedom och rosa dandykostym har blivit sinnebilden för 1920-talet dekadens.

Gatsby är en romangestalt som sammanfaller med kapitalismens utveckling. Han är uppkomlingen, skvättande nyrik. Medan den kvinna som han åtrår representerar gamla pengar, överklassens ärvda förmögenheter och grundmurade självförtroende.

Att återberätta historien om Jay Gatsby är att spegla en fartblind epok. Festprissar med kromblänkande sportbilar stannar till för att tanka vid den svettiga arbetarens verkstad och utnyttjar obesvärat dennes fru.

Filmen återkommer flera gånger till denna symbolmättade scenbild. Bildspråket är över huvud taget överdådigt i Baz Luhrmanns version av ”Den store Gatsbys” – F Scott Fitzgeralds amerikanska bokklassiker, fyra gånger tidigare filmad. Man kan nämligen lita på Baz Luhrmann i detta avseende (minns ”Moulin Rouge”). Den första halvtimmen sprakar.

Det är som att se inte EN mästerlig målning utan i ett enda svep tusentals lika betydande. Men framför allt har vi aldrig sett någon använda bioduken lika kreativt. Färgskala, Disneyslott-miljöer, klippning, bildvinklar, teatereffekter och äntligen ett meningsfullt användande av 3D-teknik. Sammansmält. Det är bara wow.

Sen dör filmen. Långt innan Gatsby gör det. Festen är över. Bokens yttre handling ska avklaras. Den rekapituleras i återblickar, av grannen i dockhuset intill Gatsbys palats. Han är en oerfaren ung man som blir en spelbricka i en romantisk affär mellan hans gifta kusin Daisy och Gatsby. Luhrmann behandlar det hela mer eller mindre som en transportsträcka.

Avgörande i ”Den store Gatsby” är människorna och den samhällsklass de representerar. 2013 års filmversion väljer att ställa upp färdiga klichéer. Den bjärta stilisering som är Baz Luhrmanns styrka blir också hans fall – i relation till originalverkets finstilta karaktär.

Men i slutänden hänger förstås allt på mr Gatsby. En mystisk, vacker, mondän miljonär som kommer från ingenstans och kastar galna partyn och bär på en hemlig kärlekssorg. Fyrkantiga Leonardo di Caprio är inte han.