Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den moderne gycklaren Kalle

Tänk att ha en sprallig gycklare och clown som pappa!

Som kan skoja och trolla och leverera roliga skämt när kompisarna hälsar på.

Varietéartisten Kalle Wedin i Gävle bjuder gärna barnens vänner på lite gags till vardags, och på kalasen blir det alltid ett trick eller två.

– Man får nog passa på, det dröjer inte förrän de kommer att börja sucka åt det, skrattar Kalle.

Det dunkar hård, hög och distinkt musik bakom de båda garageportarna på innergården på Norra Köpmangatan. Kalle Wedin tittar ut och bjuder in genom den tredje, helt vanliga entrédörren. Han ursäktar sig och sänker volymen på rockgitarristen Joe Satrianis vrålande gura, eventuellt musik till nya varieténummer.

Om man kan födas som varietéartist så gjorde Kalle Wedin det.

– Jag älskade Charlie Chaplin när jag var liten, och jag var runt elva när jag började i teatergruppen ”Raka rör” i Falun.

– Jag har försökt skaffa mig ett fritidsintresse, men jag har insett att det här är jag, skrattar Kalle som efter många år med Gävles egen gycklargrupp Vazir Varieté nu står på egna... styltor.

Wedins varieté är Kalles egen skapelse och här har han sin rekvisita och sin musikanläggning. Hyllorna kryllar av videoband med roliga filmer och andra varietéartisters föreställningar. I kostymförrådet hänger hattar av alla de slag; piratmössor, plommonstop, en fez, en vikingahjälm. På golvet står ett par gigantiska gummifötter – vilket räcker för att man ska börja fnissa med en gång.

Här finns silverskor och ett jätteindianhuvud. Och en soft air gun! Vilket varieténummer tillhör den?

– Nej, inget... Det är avkopplande att skjuta prick med den i logen när jag sitter och väntar, säger Kalle med ett flin.

Varietéartister drogs förr med stämpeln som ansvarslösa, dekadenta bohemer.

– Men det var länge sen, konstaterar Kalle. Varietén var rumsren redan när den kom till Sverige i slutet av 1800-talet.

I vår moderna tid blommade genren åter ut under den svenska festivalboomen.

– Vattenfestivalen var väl först, säger Kalle. De utländska artister som kom och ställde sig på trottoarerna var oerhört skickliga och konkurrensen tvingade oss i Sverige att lägga manken till och bli roliga på riktigt.

Men det finns trots det många arrangörer som fortfarande inte tar varieté på allvar.

– En del blir förvånade när jag säger att jag gärna vill ha en loge med väggar och varmvatten. Många förstår inte heller att man gärna vill ha plats för en scen och en musikanläggning.

En ny idé, ett karaktäristiskt varieténummer, ska egentligen skyddas av upphovsrätten. Det är svårt att hålla koll på om en idé sprider sig. Men yrkeshedern är stark.

– Det finns paradnummer som många gör; jonglera med äpplen som man äter upp samtidigt, eller jonglera med stekpanna, ägg och eld och avsluta med att knäcka ägget i pannan och tända på under. Men Niklas Folkegårds slukning av sparkmedar gick ju inte att sno, det var så unikt.

Kalle lever upp lite extra när han kommer på något nytt. Med Per Samuelsson, som Kalle benämner ”ljudgeni”, byggde han en hel föreställning på just ljud.

– Vi kallade oss för ”Ljudbyråkraterna från Svenska statens hörselorgan” och började från början, med Big bang. Det funkade skitbra! Ungarna satt på helspänn och följde till exempel ljudet av ett bi som inte fanns på riktigt.

Kalle Wedin satt som 16-åring hemma i Linghed och tittade på de regionala nyheterna Mittnytt när han fick höra nyheten om att Vasaskolan i Gävle skulle starta en cirkuslinje.

Bingo! Kalle som hade spelat teater och var duktig på att jonglera skyndade sig till antagningsproven och blev en av eleverna i den första kullen, 1988. Ungefär var femte cirkuselev sedan dess har lyckats försörja sig i yrket, och drygt hälften har det som någon form av bisyssla.

Det gäller att både kunna fånga en liten publik med små, små gester – men även att få uppmärksamhet i stora lokaler med utspridd publik. I tio månader pendlade han till en show i Wallmans Cirkusbygning i Köpenhamn.

– Där skulle jag underhålla vid sidan om scenen, gå runt bland folk och så där. Då fick man verkligen ta i för att synas och höras. Inte så subtilt kanske, men väldigt lyxigt att få tid på sig att jobba in sina nummer ordentligt.

Vid Karlaplan i Stockholm ligger ”Magic bar” där trolleri och varieté ingår i menyn. Men i övrigt är det svårt att sälja in egna varietéföreställningar till krogarna.

– ”Nej, vi kör med trubadurer”, brukar ägarna säga, berättar Kalle. Men där de vågar prova blir det ofta succé.

Familjeliv och kringflackande varietéliv går inte riktigt hand i hand. Kalle varvar ned lite just nu, artistegot får svälja förtreten.

Staten vill att yrkesverksamma konstnärer visar sina konstformer i skolan. Så nu får Kalle köra cirkusträning med Gävles elever på idrotten.

– De får jonglera, gå på slak lina och lite sånt där. Jobbet som cirkuspedagog är helt perfekt just nu, säger Kalle nöjt.

Han tränar även Kulturskolans 70 cirkuselever två dar i veckan. Och så övar han cirkus med Faluns sjundeklassare också.

Hur mycket övar du?

– Inte så jättemycket, vilket har lett till att jag inte står på topp rent tekniskt. Men varje lektion med eleverna blir som en liten föreställning som håller mig varm i kläderna. Snart ska jag showa med Johan Wellton i Falun, då får jag lite utlopp.

Vad skrattar du själv åt?

– Stand up comedy tycker jag är kul. Helst när det ingår fysiska inslag med miner och gester. Franska artisten Courtemanche gjorde succé med en variant av det där när han hela tiden fyllde på med egna ljud via en mygga på kavajen.

Det sägs alltid att clownen gråter i ensamhet. Är det så?

– Nej, det stämmer inte. Man behöver inte vara en sorgsen person för att sprida glädje. Men annars, i själva situationerna på scenen ligger det väl en sanning i att ”tragedin är komedins moder”. Det är väl därför vi skrattar när någon slår sig.

Hur gör du för att bita ihop när du själv har en dålig dag men måste ut på scenen som gycklare?

– Ja, dåliga dagar har man. När vi gjorde 160 föreställningar i Köpenhamn var jag väl inte alltid pigg och kry. Men energin kommer från publiken. Om jag slarvar och inte ger allt jag har märker de det direkt. Om de gillar det de ser kommer applåderna och då blir jag också glad.

Hur länge kommer du att vara varietéartist?

– Som jonglör och trollkarl kan man hålla på tills man dör. Tommy Cooper dog ju faktiskt på scenen.