Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den mystiska stenen i Valbo

Under flera hundra år kunde man se en sällsam sten titta fram ur den mur som omgärdade Valbo kyrka. Den satt alldeles vid en av ingångarna till kyrkogården och såg inte ut som stenar brukar göra i Valbo.
Den var blank och sliten och den skimrade så konstigt i blått och grönt. Men det allra märkligaste var att den var formad precis som ett runt och fylligt kvinnobröst.

Annons

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

I Högs kyrka i norra Hälsingland finns ett par runda stenar inmurade på ömse sidor om kyrkporten. De har troligen spelat samma roll i folktron som Valbopappen, men ser helt annorlunda ut. Och i en beskrivning över kyrkan kan man läsa att ”bröststenarna” egentligen är gravklot, det vill säga dekorerade stenar från hedniska gravfält.

Stenar brukar inte få vara med om så mycket, men Valbopappens öden och äventyr är en både spännande och omväxlande historia.

Om stenen nu hade magiska egenskaper där den satt i kyrkogårdsmuren så verkar mystiken inte ha avtagit med åren. Ännu i våra dagar har Valbopappen en underlig förmåga att förvilla och driva gäck med alla som intresserar sig för den.

Det finns några gamla textsnuttar och artiklar där man kan läsa om den blågröna stenen. Men försöker man pussla ihop en sammanhängande berättelse ur de olika källorna så glider uppgifterna isär och snart vet man inte riktigt vad man ska tro. Det framgår inte alldeles klart var i kyrkogårdsmuren den satt från början. Och ännu mindre vad som hänt med stenbumlingen på senare år.

För länge sedan, när kyrkogården i Valbo var betydligt mindre än i dag, inramades den av en putsad stenmur som kröntes av ett tjärat spåntak av sadelmodell.

På några ställen i inhägnaden fanns stigluckor, det vill säga portar som var formade som små byggnader och där sockenborna passerade när de skulle besöka kyrkan eller kyrkogården. Det var vid en sådan ingång – den östra, troligen – som stenen satt. Den var placerad på utsidan av muren, till vänster om dörröppningen, ungefär två alnar över marken.

Att stenen satt i kyrkogårdsmuren antyder att beröringen av den var en kristen rit. Men det faktum att den var placerad på utsidan, utanför Guds territorium så att säga, pekar samtidigt på att det handlar om folktro – möjligen med rötter i hedendomen.

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.