Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nya tidens analfabetism

Annons

Det här handlar om min mamma, min pappa, min pensionerade granne herr A och hans fina hustru som under många år betalat skatt till samhället. Det handlar om hemlösa personer och om flyktingar men också om barn och ungdomar jag dagligen möter i mitt arbete som bibliotekarie. Av olika skäl har de ännu inte kopplat upp sig.

Kanske för att de inte vill, kanske för att de antingen inte har råd, inte har kunskapen eller inte har tillgång till Internet där de bor. De står utanför den digitala klyftan liksom 1,3 miljoner övriga svenskar i samhället. De bildar det utopiska papperslösa samhällets nya samhällsklass, den digitala underklassen.

1,3 miljoner människor är ingen liten del av befolkningen. Samhällets strävan efter det papperslösa digitala samhället där elementära vardagliga göromål alltmer sker digitalt är ett gissel för dessa personer. Att vara beroende av andra människors kunskap för att sköta sitt vardagliga liv ger en känsla av otillräcklighet och onödig sårbarhet. Samhällets självklara skyldighet är se till att de får det stöd som behövs för att de ska kunna fortsätta vara aktivt delaktiga i samhällslivet även när tekniken förändras.

Digital kompetens är lika viktigt som att kunna läsa. Digital inkompetens kan därför jämföras med analfabetism. En levande demokrati förutsätter att alla människor kan inhämta information där informationen finns, läsa den och med kritiska ögon betrakta och ifrågasätta den. Till detta krävs resurser bland annat i form av genomtänkta strategier för hur man tar itu med det samhällsproblem digitalt utanförskap innebär.

Regeringen poängterar i sin digitala agenda att lösningen stavas SAMARBETE mellan olika myndigheter och organ. För att kunna genomföra samarbetet på kommunnivå krävs följaktligen att man också på kommunpolitisk nivå synliggör och erkänner att digitalt utanförskap är ett lokalt problem såväl ur ett individuellt medborgarperspektiv som ur ett större kommunalt perspektiv. Det är den enskilda individen (gävlebon) i sin roll som aktiv kommunmedborgare som är byggstenen i det demokratiska samhälle som i denna skrivelse representeras av min kära hemkommun, Gävle kommun.

Dessvärre har jag inte sett några kommunpolitiska dokument som lyfter frågan om digital delaktighet i kommunen och strategier kring hur man kan lösa det. Varför? Är det inte intressant? Inte relevant? För vem är det inte intressant? För de redan initierade som äger all möjligt teknologisk utrustning i form av datorer, smartphones och high-tech-surfplattor? Låt mig då återigen upplysa er om att för 1.3 miljoner svenskar är det sannolikt inte ointressant.

Idag arbetar bibliotek och folkbildningen runt omkring i Sverige med digital delaktighet som är den största folkbildningsfrågan i modern tid. Så kommer också Gävle bibliotek göra. Det ligger i bibliotekens roll att arbeta digitalt främjande på samma sätt som biblioteken arbetar läsfrämjande. Men för att kunna göra ett mer effektivt folkbildningsarbete avseende digital delaktighet på lokal nivå krävs också att våra lokala politiker ger oss ett uppdrag förankrat i politiskt beslut. Genom ett politiskt beslut lyfts frågan om digitalt utanförskap fram i ljuset och förkroppsligas och kan då inte sopas under mattan och POFFF! försvinna. Vi har att göra med ett faktiskt samhällsproblem.

Bibliotek och andra folkbildningsinstitutioner kan inte ensamma manövrera denna viktiga fråga. Starkt stöd måste komma från politikerna eftersom det är där den beslutande makten finns. Så lyssna nu, gävlepolitiker!

Utan kunskap om och i det digitala samhället står människan utanför. Det har jag redan sagt. Men jag hävdar även att utan tydligt samarbete över förvaltningsgränserna i denna angelägna fråga, utan samarbete mellan olika aktörer i kommunen och utan generösa resurser kommer Gävle kommun att få en ny växande underklass, den digitala underklassen. Vad blir månne konsekvensen av detta?

Heidi Heimerlöv
bibliotekarie

Mer läsning

Annons