Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den ryska gåtan

Annons

Vårt största grannland betraktas av många som en gåta och trots att en sådan attityd lätt slår över i fördomsfullhet är den inte helt obefogad. Vad är det som gör Ryssland så annorlunda Västeuropa? Det sovjetiska arvet? Religionen? Landets storlek? Den långa perioden av livegenskap? Mongolerövringen under medeltiden?

Alla dessa förklaringar har presenterats av initierade personer och ingen utesluter egentligen någon annan.

Frågan berörs i journalisten Torgny Hinnemos ”Berättelser från ett land som inte finns – människor, möten och miljöer i det forna Sovjetunionen”. Här ges en översikt över samtliga före detta Sovjet-republiker i dag. Ibland är artiklarna baserade på egna erfarenheter, ibland samhälleliga översikter från både Sovjet-eran och tiden därefter.

Blandningen fungerar ganska väl. Förklaringarna blir sällan särskilt djupa utan utgår från aktuella politiska och ekonomiska faktorer, men man får en bred översikt över ett imperium i trasor och nya smårikens försök att hitta politik och identitet.

De historiska tillbakablickarna visar också ett besynnerligt politiskt system. Att det var brutalt känner alla till, men alla småkonstigheter som verkar ha varit mer ägnade att trilskas med invånarna än att förtrycka är inte lika kända. Ibland har Hinnemo råkat ut för det själv och tvingats både be om ursäkt och vänta i timmar mellan beväpnade vakter på grund av ett misstag som någon myndighet själv är ansvarig för.

Sådana historier är illustrerande och roliga, men här blir Hinnemo också lätt lite överlägsen. Ryssen (eller kazaken, moldaviern etc) framstår som en konstig och ociviliserad person som ibland måste sättas på plats av västeuropén. Skildringen bidrar knappast till att öka förståelsen för den andre utan blir bara en överlägsen fnysning, vilket knappast är författarens syfte.

Andra skildringar lyfter desto mer och min egen favorit är när Hinnemo diskuterar hur svårt vi svenskar har att skilja det typiskt sovjetiska från det typiskt ryska. Vad vi tror är utslag av Sovjet-systemets påverkan på människors uppträdande kan i själva verket vara ett traditionellt ryskt beteende.

Här rör Hinnemo de frågor som dominerar i slavistikprofessorn Per-Arne Bodins ”Skruden och nakenheten – essäer om Ryssland”. Bodin är mindre ute efter att skildra vardagsintryck och mer ute efter att fånga vad man lite ovetenskapligt skulle kunna kalla den ryska folksjälen (mitt ordval, inte Bodins).

Bokens alla korta essäer tar upp varierade ämnen, där ett centralt tema är den ryskortodoxa kristendomen, som enligt Bodin har påverkat Ryssland mer än någon annan faktor. Åsikterna om detta går som sagt isär och det har skrivits djupare och mer övertygande böcker om Rysslands särart, inte minst av Bodin själv, men ”Skruden och nakenheten” är definitivt värd att läsa. Den tar upp ett brett spektrum av kulturhistoriska ämnen, framför allt från 1800- och 1900-talen. Religion, politik, konst och litteratur står i centrum.

Det som främst slår en är hur nära förknippade religion och patriotism är i Ryssland. Kyrkan ses av många, oavsett politisk färg, som den främsta bäraren av det evigt ryska och även från religiöst håll är skillnaden mellan gudlighet och fosterlandskärlek ibland dimmig. Den sista tsaren blev till exempel helgonförklarad, mer för sina uppoffringar för Ryssland än för vad vi skulle kalla fromhet.

Efter murens fall har också nya kanoniseringar skett och när – visserligen extrema – grupper verkar för att Stalin ska kanoniseras blir bilden närmast absurd. Fast kanske bara i våra ögon. Få ryska personer har förföljt kyrkan så mycket, men i ekvationen måste också tas med att Stalin ledde försvaret av fosterjorden mot nazisterna. Och det räknas som sagt också i ett land där riket och tron är närmast oupplösligt förenade. Bara sådana insikter gör ”Skruden och nakenheten” värd att läsa.

Ett sympatiskt drag hos båda författarna är också att ingen faller in i överideologisering. Ryssland och Sovjetunionen skildras kritiskt, men med respekt. Här finns inga ursäkter för övergrepp och intolerans, men heller inga antydningar om att all form av fördelningspolitik förr eller senare leder till Gulag eller att det är omöjligt för en ryskortodox kristen att vara demokrat. Man har knappast lärt sig allt som är värt att veta om de postsovjetiska staterna efter att ha läst Bodin eller Hinnemo, men det är i alla fall en bra början.

Henrik Ågren