Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som varken ser bakåt eller framåt, får se upp!

Annons

Tillbakablick, nytt år och nya föresatser. I valdebatterna om skolan fanns ingen djupare analys av skolans möjligheter och utmaningar.

I slutet av 2010 handlade den politiska retoriken om svenska ungdomars resultat i PISA-undersökningen. Utbildningsminister Björklund m fl kommentatorer använde undersökningsresultatet i december för att utmåla den socialdemokratiska skolpolitiken som orsak till grundskoleelevers sjunkande resultat sedan 1990.

Orsakssambanden är dock mer komplexa än vad som framgår i den partitaktiska retoriken. Min drygt fyrtioåriga verksamhet inom grundskolan på olika nivåer i skolsystemet och med inblickar i både europeiskt och amerikanskt skolväsende har lärt mig att skolan och dess uppdrag påverkas av det omgivande samhällets förändringar.

Den djupa ekonomiska krisen under 1990-talet hade rötter i kriserna i varvs-, textil och stålnäringen under 1970-talet och som späddes på av oljekrisen. För att kortsiktigt rädda sysselsättningen i Sverige devalverades kronan flera gånger och Sverige gick på högvarv under några år.

Löneglidning, inflation, bostadsbubbla, bankkris, kronfall, EU-betalning samt förtidspensionering som arbetsmarknadsåtgärd ledde fram till den 90-talskris som bl a medförde att 300 000 jobb försvann för våra ungdomar. Denna nedgång satte även sina djupa spår i skolverksamheten som samtidigt genomgick en lika stor förändring som när grundskolan infördes.


Skolminister Göran Perssons förändring av skolsystemet under 1990-91 gick för fort. När de nya läroplanerna var beslutade av den borgerliga regeringen i början av 90-talet satte sig staten mer eller mindre på läktaren för att se hur kommunerna realiserade de nya styrdokumenten. Kommunerna var enligt forskning inte beredda på de förändringar som gjordes och tvingades också skära ned på skolans område för att klara de hårda nationella besparingskraven.

Lärartätheten sjönk till en del, men återhämtade sig så småningom. Värst var nog att så mycket kringpersonal, som t ex kuratorer och skolsköterskor decimerades kraftigt. Rektorernas tid för pedagogiskt ansvar minskade samtidigt som deras och lärarnas tid upptogs alltmer av administrativa sysslor.

Mycket av besparingarna blev alltså till bestående nedskärningar, som nog måste anses stå för en del av skulden till de försämrade resultaten. Sverige hade också en stor flyktinginvandring under 90-talet där många unga hade kort tid i svensk skola innan mätningarna gjordes.


Nu börjar vi se avigsidorna av friskolereformen. Den segregation jag upplevde i England för drygt tjugo år ser vi nu komma i Sverige. I PISA- undersökningen redovisas att länder med högre grad av konkurrens mellan skolorna inte når bättre resultat. När man nu i USA och England börjar uppleva de negativa effekterna, försvarar utbildningsministern systemet med fristående skolor i Sverige.


Grundskolans läroplan 1994 fick inte lika genomförande som tidigare läroplan haft 1980-82. Nu ligger framför oss alliansregeringens skolpaket, ett uppdrag direkt till rektorer och lärare att ta ansvar för, och som skall tolkas och omvandlas under 2011-12 till konkret verksamhet.

Det krävs pedagogisk kompetens för att omforma skolans samhällsuppdrag till verksamhet som leder till att elever når godkända resultat. Det ger en grund för kommunal samverkan över stuprörskanten och mer långsiktigt strategiska organisations-, kompetens- och ekonomibeslut. Då är det en fördel att ha orsakssambanden klara för sig, vilken verksamhet som ger tillräckliga effekter och till vilket pris.


Bo Sundström

Skolledare i Sandviken och Gävle under 1990-talet

Mer läsning

Annons