Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är aldrig för sent för ett leende"

/

Vi möttes i hundrastgården på östra sidan om Gävle centrum, eller om var det 24-årige Henrik Janssons dvärgpinscher Lexi och min greyhound Oliver som möttes.

På tio minuter hade han berättat om sitt liv, och jag frågade om jag fick göra en intervju.

Annons

Det som gjorde mig nyfiken på Henrik var hans lätthet att sätta ord på sitt liv, och på hur han handskas med det som hände 2010, då hans föräldrar inom en månad fick livshotande diagnoser.

– Först fick pappa veta att han hade en hjärntumör, och efter en månad fick mamma veta att hon hade bröstcancer. Nu är mamma nästan frisk, medan pappa har fått en ny tumör han får behandling för.

En bit in i intervjun, som görs i strilregnet på Lidos uteservering på Söder en måndag i juli, frågar Henrik om det han säger är bra.

– Jo, du säger ”bra saker”, säger jag.

”Bra saker” – i meningen kloka och tänkvärda – sa Henrik redan i esplanaden, i grönområdet längs järnvägen som är som gjord för samtal och därtill en av Gävles vackraste hundrastgårdar.

Sandra var också med den där dagen, och några av deras kompisar.

– Men i dag fick Lexi stanna hemma med mamma, säger Henrik och menar Sandra.

För att fotograf Fredrik ska få bra porträttbilder börjar jag med frågor man annars kanske sparar till lite senare i samtalet; då den man intervjuar blivit bekväm med situationen.

Vad brottas du med, eller gläds du åt, just nu?

– Jag funderar mycket på pappas tumörer, och tänker ofta på hur min framtid på Max ska bli, säger Henrik. Sandra och jag pratar om att bilda familj, men då behöver vi mer pengar än vi tjänar just nu. Samtidigt vill jag att pappa ska få uppleva sitt första barnbarn. Det kan jag få ont i magen av.

Förutom kock är Henrik handbollsdomare och modell, medan Sandra är sommarvikarie på Flanör. Av pengarna de tjänar går ungefär hälften till hyra, el, mat och liknande.

– Jag önskar vi tjänade mer pengar, så att vi kunde leva lite bättre, göra mer tillsammans – som att resa – och inte tänka så mycket på ekonomin.

Hur tänker ni er framtiden. Ska ni börja plugga igen eller … ?

– Jag har en liten grad av dyslexi, men har tränat bort det mesta. När Sandra fått ett jobb som ger mer pengar kan vi tänka framåt mer fritt.

Med eller utan dyslexi, tycker Henrik det är svårt att få jobb i Gävle.

– Det är ett helvete att som ung söka jobb i den här stan, om man inte vill jobba med telefonförsäljning. Jag är glad och trevlig och social, men jag vill möta kunden med mitt ansikte, som jag gör på Max, fortsätter Henrik.

I dag är Henriks arbetsplats också en del av hans känslomässiga trygghet i Gävle.

– Här vet vi det mesta om varandra och stöttar varandra i allt. Sen mina föräldrar blev sjuka är det med Sandra, jobbarkompisarna och mina närmaste vänner jag pratar och bearbetar allt.

Och Henrik är i sin tur lillasyster Ellis trygghet.

– Elli är 19 och bor också i Gävle. Hon går i skolan här och har egen lägenhet. Sen mamma och pappa blev sjuka är jag verkligen storebror. Jag känner ett stort ansvar för Elli och hon är alltid välkommen hem till Sandra och mig.

Skulle du inte vilja jobba med människor, som mamma och pappa?

– Jag jobbar med människor, säger Henrik, och vi har roligt åt min snäva syn på vad ”människoyrken” är.

Har ni pratat mycket hemma – eftersom du har så lätt att uttrycka dig?

– Det har vi alltid gjort, om allting. Pappa är lärare och jobbar med autistiska barn och mamma är anhörig- och äldrekonsulent. På grund av dyslexin har jag förmodligen lärt mig att uttrycka mig i tal, antagligen för att kompensera för mina problem med att läsa och skriva.

Henrik återkommer då och då till dyslexin, trots att den minskat allt efter som han blivit äldre.

– Vill man jobba med nåt annat än att sälja ska man helst inte ha dyslexi, och när folk inte kan läsa vad jag skrivit skäms jag fortfarande för min handstil.

Har du några drömmar?

– Ja, det har jag faktiskt. Jag skulle vilja öppna en restaurang och har pratat med en kompis om att starta en klädbutik inriktad mot street. Det verkar som om man måste göra allt själv för att det ska bli nåt. Jobb, alltså, säger Henrik.

– Jag skulle lätt kunna ge nån jobb som saknar allt. Bara för att få ge. Och ge ungdomar jobb som de verkligen vill ha. Arbetsgivarna tackar inte ens ungdomar för deras jobbansökningar och cv:n. Det bryter ner en.

Vad är livskvalitet för dig?

– Få se nu, det är att spendera en hel dag med Sandra och göra nåt roligt tillsammans, inte diska, och att unna oss nåt. Att träffa kompisar, må bra, trivas. Att känna ett lugn hemma, att ha mat i kylskåpet, fira midsommar med släkten i Överskog, då är vi 30 personer som käkar, umgås och spelar brännboll, och att ringa och prata med mamma och pappa, säger Henrik.

Har du nåt motto?

– Det är aldrig för sent för ett leende.

Mer läsning

Annons