Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är allt eller inget. Hela Harry.

Annons

Det var dumt att mig att i hastigheten försöka bedöma ”Harry Potter och Dödsrelikerna” som en film. Nu när jag tänker efter. En vecka efter recensionen.

Ja, jag vet, det är en film.

Men den ingår ju i ett paket som faktiskt inte ska delas. Det är allt eller inget. Hela Harry.

Som om det gick att se en ensam Harry Potter-film och uppskatta den efter förtjänst.

Vilket förresten är ett bra exempel på att konst ibland kräver förkunskaper. Det händer att folk kollar in en skulptur, fnyser och säger att den är obegriplig och ful, samt skriver ett surt inlägg om slöseri med pengar.

Det kanske de inte hade gjort om de visste mer. Om konstnären, konstnärens tidigare arbeten, om hennes tankar och om sammanhanget.

Men alltså. Borde vi hålla inne med kritiken tills Harryalltet är klart?

Nej, äsch, det fungerar förstås inte heller. Klart man har synpunkter på varje del för sig. Samtliga har till exempel olika regissörer. De handskas med, och gestaltar texten på olika sätt. Skådespelarna gör sämre eller bättre prestationer.

Totalt kommer det att bli nästan 20 timmar filmsaga.

Inklusive kisspauser, ett helt dygn som kan tillbringas tillsammans med Harry, Ron och Hermione.

Jag gissar att det blir en del såna maratontillställningar under 2010-talet, arrangerade för och av en generation som lärt sig älska sprakande brasor, kamratskap och vildmarksäventyr. Men som i verkligheten kan göra mer magi med ettor och nollor än Hogwartseleverna med sina trollstavar.

Även om Harry regerar så föredrar jag den här veckan ett annat, mer vardagligt brittiskt sällskap.

Nämligen engelsk arbetarklass, David Bowie, pubslagsmål och te.

I komedin ”Cemetery Junction”. Som är sjukt välspelad och bara så bedårande. Skriven och regisserad av tv-serien ”The office” skapare Stephen Merchant och Ricky Gervais. Den senare gör dessutom en roll som sliten, fördomsfull farsa i undertröja.

Sonen Freddie vägrar gå i pappans fotspår på fabriken. Freddie kammar lockarna, tar på slips och börjar sälja livförsäkringar. Han drömmer inte om att bli miljonär, bara om att kunna bilda familj och lägga handpenning på en sådan där nybyggd modern enplansvilla som stora reklamtavlor lockar med.

Förebild är försäkringsföretagets direktör (Ralph Fiennes) – den enda person som lyckats sig upp och bryta förortshålan Cemetery Junctions förbannelse.

Året är 1973 men i Cementery Juntion ser det fortfarande ut som vi föreställer oss 50-talet. Hemmafruar serverar middag utan att få så mycket som ett tack. ”Svartingar” är nåt som finns på tv och Freddies två polare tycker att han är ”bögig” som lyssnar på klassisk musik. ”Spela Elton John i stället för fan”!

Det är en skildring av en annan tid. Också en tid när klassresan är möjlig, förändringar tycks nära.

Men framför allt handlar filmen om hur det känns att vara ung (bortskämd är det inte tal om) och kämpa för en bättre framtid i ett mindre orättvist samhälle.

Inte så annorlunda än nu. Och inte så fjärran från Harry heller.

Mer läsning

Annons