Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är bara början

Telefonerna har tystnat, marknader lagts ner, världsekonomin kört fast och Sandvik räknar på framtiden; för mycket folk. Anpassning därför nödvändig.

Annons

Av de 1 600 varsel som läggs i landet varje arbetsdag bidrog Sandvik i går med 1 000, varar 900 i Sandviken. Kallelse till presskonferens klockan två, förhandlingar klockan fyra.

Många frågor, få svar när några försiktiga direktörer svarade, så gott de kunde. De vet inte mer än någon annan, men lutar sig mot detta: Delar av produktionen saknar efterfrågan. Ingen ringer längre. Inget att göra på vissa verkstadsgolv. Framtiden osäker, inga tecken på ljus i en tunnel som sträcker sig månader eller år framåt.

Facket inser lägets allvar. Bosse Boström, som varit med ett tag, göra några snabba överslag; av 900 varslade återstår kanske 300 när förhandlingarna går i mål. Det är illa nog, men bör gå att hantera på ett anständigt sätt.

Han räknar med bred uppbackning av företaget; kassan är välfylld, avtalspensioner kan lösas ut, det finns behov av utbildning och breddad kompetens. Parterna har erfarenhet av krishantering och ett historiskt mått av samförstånd bör därför ge ett hyggligt resultat.

Men blir det värre, och tecknen hopar sig, är Sandviks nedtonade och sympatiska direktörer som vilka kapitalister som helst; företaget och aktieägarna först, personalen därefter. Och det handlar inte om en tillfällig lågkonjunktur, sådan vi känner den.

Nu är det internationell finanskris och några multinationella företag, Sandviks kunder, riskerar konkurs. Det är illa nog i Sandviken, men den som ser ut över världen anar en kris som kan lägga nationella ekonomier i ruiner. Det kan bli mycket värre. Konsekvenserna kan skaka om Sandvik och andra verkstadsföretag i grunden.

Boström är dessutom, när han vänder blickarna mot hemmamarknaden, orolig för sommarjobben.

Upp till 900 brukar gå in i produktionen under våren och ut efter sommaren. I år blir det inget av något av det här. Troligare att fabriken, eller enheterna, slår igen en månad eller så. Permitteringar hette det i svunnen tid.

Kommunalrådet Peter Kärnström ser inte krisen som en kris i första hand för Sandviken, det handlar om problem för en region redan svårt plågad av arbetslöshet. Det finns inga jobb i närheten, och vad gör vi då när flera hundra till blir arbetslösa? Det behövs kraftsamling, men var finns kraften?

Inte hos regeringen, där ekar samma budskap som hörts sedan krisen inleddes; superpaktet avtäcks i januari. Ingen anledning till extraordinära åtgärder. Bättre att avvakta och låta parterna sköta sitt. Arbetsförmedlingen får hantera det akuta.

Men inga planer på att spä på a-kassan upp till nivåer de snart avskedade kan klara sig på. Sandviks metallare får nöja sig med 60 procent av lönen; det blir sådär 11 000 i månaden.

Bäst följa regeringens recept: Skaffa er ett nytt jobb! Var som helst, vad som helst. Lycka till!, ekar Littorin, Borg och Reinfeldt.

Mer läsning

Annons