Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är brist på brunstvrål

Annons

Julen 1986 var jag 15 år gammal. Jag hade önskat mig – och fick – Bruce Springsteens Live-box av mina föräldrar. Den var, naturligtvis, grym. ”Rosalita (Come out tonight)” blev snabbt favoritlåten som knuffade ned min tidigare Bruce favorit ”No surrender” ett snäpp på prispallen. Originalet är med på hans andra skiva, ”The wild, the innocent and the E-street shuffle” från 1973, men den hade jag då ännu inte hört.

För mitt tonåriga jag, i en tid då så mycket av den popmusik som låg på listorna och som hördes på radion var plastig överproducerad smörja, var det en första riktig smak av att rockmusik kunde vara något så mycket större – livet självt.

Den 4:e juli i år stod jag på Ullevi. Springsteen plockade upp plakat med önskelåtar. Jag såg honom plocka upp en med ”Rosalita” på men vågade inte riktigt tro på att jag han skulle köra den men när de första ackorden ringde ut i Göteborgskvällen kunde jag bara vråla av lycka och sedan – en total brist på förmåga att träffa toner till trots – skråla med i ”Rosalita jump a little lighter, senorita come sit by my fire, I just want to be your lover ain’t no liar, Rosalita you’re my stone desire”.

Även i övrigt var det en fantastisk spelning, precis som den klassiska andra midsommarspelningen 2003. ”4 of july, Asbury Park (Sandy)”, ”Badlands”, ”Independance day”... Magi!

Jag har börjat se ett mönster. När en riktigt stor artist eller dito band kommer till Sverige recenseras naturligtvis en eller ett par spelningar innan det är dags för Sverigespelningen i kvällstidningarna. Den spelningen får i princip alltid en trea i betyg med en kommentar om att i Sverige, där blir det säkert mycket bättre.

När Sverigespelningen kommer får den, om det är en enda spelning, en femma i betyg och en rubrik med riktigt stora ord.

Är det däremot en dubbel som Springsteens två senaste Ullevisejourer så blir det en fyra i betyg första kvällen medan femman sparas till kväll nummer två. Krigsrubriker blir det dock båda kvällarna.

Det säljs väl mest lösnummer så kan jag tänka.

Svenska Dagbladets recensent som i huvudsak var tämligen positiv var ändå tvungen att behålla sin intelektuella distans och klämma in något lite nedlåtande om brunstvrål i sin text. Därmed bevisade han att han inte riktigt förstått det här med rock n roll: att det är brunstvrålen det handlar om.

Problemet med mycket av dagens popmusik är det samma som det var då i mitten av 80-talet, när jag fick den där Springsteen-boxen. Det är bristen på brunstvrål. Det görs åt helsike för mycket könlös, osexig och trist musik. Musik utan extas, utan glädje, utan liv. Lyssna bara på Coldplay så förstår ni vad jag menar.

Mer läsning

Annons