Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är mitt fel. Jag är svensk.

Går igenom nyhetssidorna. Sista sommarveckan av rediga, svenska nyheter. Almedalsveckan, lobbyister, journalister och politiker gör ett sista ryck innan semesterlättjan lägrar sig över landet.

Annons

Utrikesrapporteringen är en större del av innehållet i nyheterna nu än under årets övriga dagar. Juli är och förblir nyhetstorka.

Månaden när landet lägger sig i hängmattan, eller i alla fall har som ambition att göra det.

Vi är dock inte sådär genomharmoniska som vi nog skulle vilja vara. Allt färre har bara semester. Vi kollar jobbmail och har telefonen påslagen och vill vara och förväntas vara tillgängliga. Trots att alltid tillgänglig också riskerar betyda att vi aldrig är riktigt närvarande i det privata.

Men så är vi stressade också. Vilket dock inte är vårt fel. För även om vi gör allting rätt, även om vi motionerar, äter rätt, dricker lagom, inte röker, sover gott och vilar betyder chefen mer än allt det där för huruvida vi blir sjuka av våra jobb eller inte.

På DN debatt står under veckan att läsa just detta. Att det är mer avgörande om chefen gör fel och organisationen är dålig än om vi gör rätt.

Alla är inte lämpade att bli chefer, hur duktiga och ambitiösa de än är. Det finns andra sätt att belöna på än att befordra. Chef skall endast den bli som förmår kombinera hårt och mjukt. Sinne för ekonomi och organisation är lika viktigt som sinne för människor.

Logiken är mycket enkel, att ha koll på det som så ofta avfärdas som ”mjukt” är att vara stenhård, för det är dyrt och ineffektivt med illa organiserade verksamheter och människor som blir sjuka av sina jobb, som längtar bort och försvinner bort.

Det goda chefskapet kommer bli allt mer avgörande i takt med att individualistgenerationerna smäller upp dörrarna till svenska företag och offentlig sektor.

Bra chefer är hårdvaluta, vi gillar det och kräver det. Bli därför inte förvånad kära chef om det snart kommer sätta sig en arbetssökande framför dig som avkräver dig på referenser och dokumentation på arbetsledningsförmåga, ledaregenskaper, organisatorisk kapacitet och statistik över hur många sjukskrivningar din organisation producerat.

Vi borde alla göra det, ett arbete handlar trots allt om minst åtta timmar av vår vakna tid och det är tid vi inte bör spendera i en miljö som inte är bra för oss.

Därför är det på det hela taget precis lika logiskt att avkräva landets chefer CV och referenser vid anställningsintervjun, som det är att själv langa fram det när det skall sökas jobb.

Fredag afton anför jag grupp. Det ska ätas middag tillsammans, men välbärgade Saint Germain de Près i Paris där vi befinner oss är illa anpassat för studentbudget.

Alla är mycket hungriga. Men alla tycker ändå att det är OK att ta tunnelbanan vidare. Så vi gör det och åker till mitt Marais.

De rara, rara kvarteren i Paris där alla får plats, där homosexuella män och asiater och judar och de unga och trendiga och turister och en hel massa andra blandas väldigt skönt.

Som svensk känner jag mig ansvarig när jag anför grupp, en grupp på sju som representerar jordens alla kontinenter utom en.

Och när Australien skämtsamt säger att det är bäst att det hela blir bra, förklarar jag att det som är så väldigt bra med Sverige är att det alltid finns någon att skylla på.

För precis som Fredrik Lindström konstaterar i sin lilla föreställning ”Svenskar är också människor” är det ju så att svensken känner sig ansvarig, ja nästan skyldig.

Tar du med någon på bio och filmen är dålig är det ditt fel. Trots att du varken skrivit manus eller regisserat filmen. Släpar du med hela jordklotet utom Afrika över floden Seine till en restaurang och stället suger är det ditt fel. Även om du varken lagat maten, inrett stället eller står för servicen.

Men inget suger och allt är perfekt och det hela är mycket franskt. Och de som inte tidigare varit i Marais tycker om det sådär mycket som jag hoppats att de ska. Sverige andas ut.

När det senare börjar regna skojar någon i sällskapet och säger att det faktiskt är väldigt bra att ha Sverige med sig.

För då råder det liksom inga tvivel om varför det regnar. Eller vems felet är. De har fattat hur det funkar. Och tycker det är väldigt konstigt.

På måndag är det nationaldag här i Frankrike. Det firas ordentligt. De är stolta över sitt land, på gott och ont. Men de firar.

Det blir parader och fyrverkerier och dans på brandstationer och konserter.

Den dagen tar jag inget ansvar. Det är inte mitt fel. Jag är svensk.

EHU... Den svenska kommissionären Margot Wallström tycker det pratas för lite EU i Sverige. I Almedalen har det inte pratats parlamentsval alls från talarstolen. Trots att vi går till val nästa år. Kanske inte så konstigt, eftersom det mesta med EU och parlamentsvalet är lite hu för våra svenska politiker. Den där jobbiga frågan som splittrar partierna och som inte ens 40 procent av svenskarna tycker det är värt att gå till vallokalen för. Men Wallström har en poäng. Vi borde tala om EU. För vare sig vi vill det eller inte, är det en organisation som är en del av Sverige och svensk politik.

Mer läsning

Annons