Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blir värre

Någon gång i januari avtäcker regeringen sitt ”superpaket”, och så rasslar ekonomin igång. Nya jobb, nya skattesänkningar, nya investeringar. Tid för de ekonomiska teorierna att omsättas i praktisk verklighet.

Annons

Något nedslående för regering dock att verkligheten skrivits om sedan budgeten snickrades ihop. Världsekonom har störtat ner i källaren, USA har fastnat i gigantiska stödåtgärder och bankerna upprätthåller ett någorlunda värdigt liv med hjälp av akut nödhjälp.

Bush har förklarat marknadsekonomins tillfälliga uppehåll och socialiserat vartenda bolån. Han vräker ut miljarder för att hålla nöden borta från vanliga löntagare och villaägare. Bilindustrin har kört fast och behöver omedelbar hjälp. Obama lovar att skynda till, så fort han flyttat in i Vita huset.

Men USA har nu, så lyder alla diagnoser, förlorat titeln som världsekonomins motor. Kina står redo att ta över.

Vi befinner oss därför i en tid för reflektioner och ekonomiskt och politiskt om- och nytänkande.

Först om verkligheten är mer än vrång kan vi tänka oss kompletteringar eller något som sätter högre fart på ekonomin. Borg och Reinfeldt i kör: Vi avvaktar.

Så, i går, kom nya dystra siffror. Sverige är nära recession, ekonomin går på minus, arbetslösheten drar iväg mot svindlande nivåer, totalt stopp för nya jobb och BNP krymper. Sverige backar.

Kritik strömmar mot regeringen, från alla håll. Svenskt Näringsliv kräver investeringar i den offentliga sektorn, (som Ohly), LO vill ha satsningar på utbildning och omställningar, bankerna avfärdar regeringens gamla och nu reviderade siffror om de ekonomiska utsikterna; ”för optimistiska”.

Det blir, spår bankekonomerna, mycket värre. Men regeringen blundar när verkligheten inte ser ut som den karta som ristades i september. Då var tiderna fina och framtiden ljus. Nu har något hänt.

Till de tiotusentals som snart står utan jobb, med en så mager a-kassa att hela hushållsekonomin slås sönder, har regeringen inget att säga.

När bankerna körde fast handlade Borg och Reinfeldt snabbt, nästan över natten. 1 500 miljarder ställdes ut, Carnegie förstatligades och staten garanterade alla sparares insättningar. Regeringen tog över marknadens roll som regulator och korrigerade den en aning. En viss socialisering av samhället, kan man säga, i regi av Reinfeldt, Borg och den svårmodige Odell. Detta var nödvändigt, hette det.

Men när varslen fäller löntagarna och arbetslösheten drar i väg mot 9–10 procent har regeringen bara en kommentar; jobbavdraget. Där ligger lösningen på alla ekonomins gåtor. Inga övriga eller särskilda åtgärder därför nödvändiga.

Några kompletteringar följde ändå: Arbetslinjen ligger där vi lade ut den, a-kassan är bara en omställningsförsäkring och bidragssverige har förpassats till historiens sophög. Den som blir utan jobb skaffar sig ett nytt. Enkelt.

Mer läsning

Annons