Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det ekar tomt

Annons

”En politik för jobb och välfärd”, är regeringens namn på årets vårbudget. Det är falsk marknadsföring. För den vårproposition som regeringen presenterade på måndagen innehåller ingenting som ens skulle kunna kallas jobb- eller välfärdspolitik. Det ekar väldigt, väldigt tomt.

Till regeringens försvar bör dock tilläggas att de skarpa förslagen vanligtvis ligger i höstbudgeten, men vårpropositionen brukar ändå användas för att korrigera skevheter och göra satsningar på de områden som ser problematiska ut. Som en skyhög arbetslöshet, en ovärdig a-kassa eller en extrem missmatchning på arbetsmarknaden.

Men, i den Borg-författade vårbudgeten lyser reformerna och förslagen med sin frånvaro. Det finns ingenting. Förutom 1,7 miljarder i sänkta skatter för byggherrar och bostadsrättsägare som vill hyra ut sin bostad.

Finansminister Anders Borg gör som han brukar. Han återupprepar sin ramsa om att ”Sverige står starkt, men omvärlden är i gungning. Därför måste vi hålla igen. Därför kan vi inget göra åt ojämlikhet och orättvisor.”

Hur länge ska vår finansminister få fortsätta återupprepa och återupprepa denna ramsa, utan att väljarna tröttnar och vill se konkreta åtgärder?

Efter snart sex år i regeringsställning duger det inte längre att skylla ifrån sig. Det är Anders Borg och hans regeringskollegor som är ansvariga för den politik som förts sedan 2006. En politik som har inneburit ökade inkomstklyftor (det medger regeringen själv i vårpropositionen), en arbetslöshet som är högre än den ”massarbetslöshet” som finansminister Borg angrep den förra S-regeringen för, och en ökad barnfattigdom.

Dessa orättvisor och orimligheter går att korrigera, med politisk vilja. Men det är tydligt att den viljan saknas hos Anders Borg och regeringen.

I dag är ungefär 400 000 svenskar arbetslösa, av vilka 70 000 personer har varit arbetslösa i mer än två år (det är mer än en fördubbling under Anders Borgs tid som finansminister). Samtidigt har a-kassan havererat och tusentals människor kastats ut ur sjukförsäkringssystemet. I stället tvingas människor söka sig till socialtjänsten för att få hjälp till hyra och mat. Och när socialtjänstens riktlinjer dras åt tvingas de söka sig till frivilligorganisationerna för att få hjälp till det allra nödvändigaste. Vi har fått välgörenhet i stället för välfärd. Utvecklingen har gått så snabbt, bara på några år. Kanske har den som har ett fast, tryggt, välbetalt arbete inte märkt förändringen. Men Anders Borg och hans kollegor kan inte ha missat denna förändring, deras jobb är ju de facto att analysera läget i landet.

I regeringens vårproposition konstateras det torrt att förändringarna av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen har inneburit att ersättningarna har minskat med mellan 6 och upp till 9 procentenheter. Besparingen på de sjuka och arbetslösa beräknas öka än mer, med 20 miljarder fram till 2016. Regeringen hävdar att förändringarna har ”ökat drivkrafterna att arbeta”. I klartext: rädslan för fattigdom har gjort att människor arbetar trots att de är sjuka, eller tar arbeten med usla, om ens några, anställningsvillkor. En omvänd Robin Hood-politik, där de allra fattigaste får betala de rikaste skattesänkningar.

I vårpropositionen finns inga ansatser för att förändra denna politik. Det ekar väldigt tomt.