Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det handlar om människosyn

Per Falk tycker sig se en likhet mellan spanjorernas syn på indianerna under 1500-talet och synen som våra dagars ekonomiska överklass har på ”pöbelmänniskor”.

Annons

Den som inte kan göra sitt bästa för en lön motsvarande landets statsministers kan förstås inte heller göra det för fem eller tio gånger den ersättningen. Ja, den som tror så har i själva verket visat sin olämplighet för höga befattningar och jättelöner. Många undrar i dessa dagar hur tankarna egentligen går hos denna överbetalda, giriga överhet när den motiverar sina ersättningar. Enkelt, det handlar om människosyn.

För en del år sedan såg jag en film som handlade om hur spanjorerna under Pizarros kommando vid erövringarna av Amerika på 1500-talet slaktade Mellan- och Sydamerikas indianer. Frågan uppstod i hemlandet Spanien: Var indianerna människor eller inte? Var de människor måste de behandlas som sådana, annars som osjäliga djur. Själen var det avgörande. Den spanska inkvisitionen beslöt sig för att undersöka hur det förhöll sig och bestämde att en indianfamilj skulle föras till Spanien för att där närmare undersökas: Hade de själ eller inte? Var de människor eller inte? Svaret blev att de tydligvis var själlösa icke-människor, de kunde ju inte ens spanska och de hade aldrig hört talas om vare sig Jesus eller de tio budorden eller begrep hur man skulle klä sig och föra sig i bättre kretsar. Slutsats: Indianerna saknade själ och var följaktligen inte människor och kunde därför behandlas som man behandlar andra dragdjur som Gud har satt i människornas tjänst.

Precis som 1500-talets spanjorers syn på indianerna är det med 2000-talets ekonomiska överklass syn på oss ”pöbelmänniskor”. Vi är inte riktiga människor, vi har ju ingen aning om hur man för sig i salongerna, hur man bär sig åt för att skapa de kontakter som innebär att man hamnar i de rätta styrelserna och de bästa företagsledningarna – vi har ju inte ens fötts in i dessa kretsar, vilket är den egentligt enda rätta grunden för att räknas in i överklassen.

Kort sagt: Överklassmänniskorna är en speciell sorts varelser, något mer och något bättre än vi andra. Vi ser visserligen ytligt sett likadana ut och kan vara väl så utbildade som de, men i djupare mening skiljer vi oss från dem där uppe: Vi kan inte föra oss vid en kungamiddag eller resonera vettigt om ekonomiska ting. Vi kan, tycks man tro, inte heller njuta av livet eller känna plågor på samma sätt som de utvalda. Vi inser ju inte ens att det behövs en ekonomisk överklass för att ett land ska kunna ledas och styras. Lika lite som åsnan skulle må bättre av att äta sitt hö ur en guldsmyckad krubba anses ”folk” kunna ha utbyte av att leva i ett mer jämlikt samhälle.

Mer läsning

Annons