Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här är en äcklig krönika

Det luktar sommar i stan. Det luktar sopor och ruttet, öl och piss, åvatten och sump, frityr och matos. Det luktar illa.

Annons

Klädnypa känns som en lämplig accessoar för en promenad genom stan. Vägen får tänkas ut ordentligt i förväg. Soprum ska man passa sig för, liksom krogköer och smala gränder. Esplanaden med sina träd och kajor är en riktig stinkbomb. Stillastående vattendrag och åkanter kan ge upphov till riktigt läskiga grejer. Men särskilt säker på öppen gata är man ju inte heller, helt plötsligt letar sig någon liten sumpstank fram. Överallt befinner man sig i riskzonen.

Ska man gå ut på krogen kan parfymindränkta öronproppar att stoppa i näsan vara näst intill nödvändigt om man inte tycker att svett och fis är en trevlig luktkombo.

Riktigt vidrigt blir det när man betänker att lukter är små små partiklar som far runt i luften och når vårt luktorgan. Luktar det skit så är det skit.

Nej, usch för sommaren! Om det är något som är bra med vintern så är det att kylan får förruttnelsen att upphöra och lukterna att kapslas in.

Men å andra sidan luktar det nästan ingenting alls på vintern, inte ens dofter letar fram i minusgrader.

När det sedan tinar, på våren, får luktsinnet nästintill en chock. Det luktar som bäst på försommaren när träd blommar, det regnar på asfalten och första gräset klipps. Som sämst luktar det nu när sommaren går mot sensommar, rötmånad kallas det visst.

Det sägs att dofter kan få en att minnas på ett alldeles särskilt sätt. Att en lukt kan framkalla känslor eller minnen som vi trängt undan, att dofterna har en egen autobahn in till vårt undermedvetna.

Festivallukten, den där blandningen av gammalt öl i gräs, bajamaja och svett kan dyka upp på de mest oväntade ställen, vid en gräsplätt eller kanske vid panten på Konsum. Och även fast det luktar förskräckligt illa kan jag inte låta bli att utbrista i ett ”Åh det luktar festival!” så fort jag känner den. Snacka om nostalgitripp. För med den där odören förflyttas jag direkt till 1999. Jag är 17 år och på Hultsfred för första gången. Jag ser Hole. Jag är full. Jag får halsfluss. Men framför allt har jag fruktansvärt roligt. Så det händer ganska ofta att jag längtar efter festival när jag pantar burkar, trots att jag vet att det aldrig kommer att bli lika bra igen.

Festivallukten är något så paradoxalt som en positiv stank. Andra odörer vill man ju bara glömma, som trapphuslukten när någon ställt ut en soppåse utanför dörren och som den tidigare nämnda kroglukten.

Kroglukten, den förra alltså, var en riktigt inpyrd historia. Gränslöst bolmande och mängder av fimpar på golven.

Tänk att det bara var typ tre år sedan rökförbud på krogen infördes, helt otroligt faktiskt, känns som en evighet sedan. Kroglukten, den nya, är lättare att stå ut med trots att den påminner om att hur stajlade och piffade vi än är, så är vi bara människor.

Mer läsning

Annons