Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det har ju alltid hetat så!

I radioprogrammet Medierna i helgen ägnades en inte obetydande del av tiden åt ett intressant inslag om rapporteringen kring Mona Sahlin vid valet 2010. Sahlin som konsekvent i inte minst borgerliga medier förminskades till ett förnamn och fick löpa gatlopp för tillkortakommanden som inte bara var hennes, utan ett helt partis.

Djävulen bor i detaljerna, och i svenska medier är djävulen ständigt närvarande i rapporteringen om Sveriges framgångsrika kvinnor. Maktens män tituleras med för och efternamn, eller bara efternamn. Rubrikernas kvinnor, de är istället ofta en Mona.

Mona Sahlin gjorde det privata politiskt, genom att inte dra sig för att använda sig själv och sina erfarenheter som exempel i sin politiska gärning. Och många tog sig friheter bland landets reportrar och mediehus, förmodligen mycket på grund av just detta.

Förnamnstilltalet är reserverat för den privata sfären. I det offentliga är det ett tecken på bristande respekt. I rubrikerna blev Mona Sahlin påtvingad en närhet till väljarna som knappast var självvald. Fredrik Reinfeldt är inte Fredrik med svenska folket. Göran Persson var aldrig Göran. En av få svenska maktmän som är du med en hel nation, är Zlatan. Men inom politiken? Ingen.

Som så många andra kvinnor i det offentliga gavs inte Sahlin den respekt som en politiker på hennes nivå förtjänar. Som alla förtjänar. Sexismen bor i stort och i smått i Sverige. Det gör rasismen också. Att det finns människor som fortfarande i Sverige oreflekterat använder n-ordet, visar vad majoritetsposition i ett samhälle kan göra, hur blinda och oempatiska människor kan bli av denna position.

I Älvkarleby har den Moderaten och näringsidkaren Eva Sidekrans dock tagit det hela ett steg längre, eftersom produktnamnet på förra veckans mest omdiskuterade bakverk, "Gammeldags fördomsfri Negerboll" framstår som ett försök till normalisering av ett ord vi redan borde ha raderat ur det svenska språket. Att föreningen Afrosvenskarna i Stockholm anmält det hela är mycket bra.

Den farligaste typen av människor, är de som anser sig vara fördomsfria. Ingen är fördomsfri, men de som upphöjer sig själva till att vara fördomsfria, kommer aldrig vidta åtgärder för att korrigera sina fördomar, eller fördomarna som finns inom organisationen de styr, eftersom fördomarna inte över huvud taget anses existera.

Thomas Mattsson är en av Sveriges absolut bästa publicister. Men hans blinda fläck inför den egna redaktionens tillkortakommanden som han gav uttryck för i reportaget i Medierna rörande Expressens rapportering kring Mona Sahlin är föga klädsam. Precis som kommentarsfältherrarnas eviga pladder om bakverk och att de ju minsann alltid hetat så.

Kvinnor har alltid tjänat mindre än män och alltid haft mindre makt i samhället. Rasismen har alltid varit del av den svenska folksjälen. Det betyder knappast är det är en särskilt begåvad idé att fortsätta så. Att det alltid varit så, betyder inte att det är bra. Det betyder bara att samhället inte utvecklas i den takt man skulle kunna önska.

Det har ju alltid hetat/varit så, är orden som avslöjar en ovilja alternativt oförmåga att utvecklas.

Status quo är snuttefiltarnas snuttefilt, inte minst för den som är rädd att bli till utvecklingens förlorare.

Även när vad som väntar bortom status quo, är en lite bättre framtid.