Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det ohyggliga kvalitetsnyllet

/

För att skriva riktigt bra låtar måste man se för jävlig ut.

Annons

Det finns självklart undantag som bekräftar regeln, Tori Amos till exempel, men på det stora hela är det sant. Ful som stryk är lika med bra musik.

Låt oss ta en titt på Elton John till att börja med, en man med ett rakat marsvins alla yttre attribut. Trots sina fysiska tillkortakommanden dominerade han topplistor under hela sjuttiotalet och är ännu inte nere för räkning. Stilpoäng inkasserar han dessutom genom att ha skördat framgångar med album betitlade ”Honky Chateau” och ”Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy”. Snacka om att köra det fula temat fullt ut.

Verksam under samma period är även Cher. Jag har djupdykt inom ämnet och kommit fram till vad den äldre generationen redan vet, hon har aldrig varit fager. Redan innan plasten tankades in i nyllet såg människan ut som en gammal skärbräda. Men det har inte hindrat henne från att göra succé gång på gång.

Låt oss gå vidare i musikhistorien och dra upp ett av de mest uppenbara exemplen på ansiktssvaga superstjärnor: Kiss. När de lanserades spreds det rykten om att sminket började användas efter att en av medlemmarna vanställdes i en bilolycka. Varpå resten av gänget tog efter för att ingen skulle veta vem av dem som var monstret. Är det bara jag som aldrig slutat tro på det ryktet och förblir övertygad om att Gene Simmons är den som blivit manglad?

Karln som uppger att han lekt snusk med över tiotusen kvinnor skulle aldrig ha fått chansen att ens ljuga ihop en sådan historia om det inte vore för att han medverkat på ”Alive!” och ”Destroyer”. Det är han säkerligen mycket väl medveten om, och kysser sin spruckna spegelbild varje kväll som tack för sin talang.

Nu är ingen av ovanstående artister egentligen några som jag själv håller högt, snarare erkänner jag deras framgång och betydelse för populärmusiken. Men för att spika fast mitt påstående om förhållandet mellan avsaknad av yttre skönhet och star quality ger vi oss med lupp och snorkel ned i dödsmetallträsket.

En av de mest prominenta herrarna i sammanhanget, en viss Glen Benton, grymtare och basist i Deicide har ett uppochnedvänt kors inbränt i pannan. Själv har han hävdat att det tillkom som ett infall för att verkligen visa sitt sanna förakt mot Gud. Det har sedermera blivit uppenbart att han bara vill dra uppmärksamheten från resten av sitt nylle. Med stirriga hundögon och underkäke som en byrålåda skulle han knappast komma långt endast på sitt utseende.

En annan storstilad hårding som bör nämnas i sammanhanget är Dismembers vokalist Matti Kärki, en personlig favorit. Stockholmaren liknar Barbaskön, du vet, Barbapapas lurviga svarta son. Matti är något blekare och har glasögon, där tar skillnaderna slut.

Hur kan då detta komma sig, varför försäkrar ett ansikte påminnande om en påse skridskor så ofta ett gott musiköra? Det hela har sannolikt att göra med hur nöjesbranschen såväl som samhället i stort alltid funkat. Sötnosarna får gå före i livets kö medan de något grövre sandpapprade måste anstränga sig för att nå fram. Således håller sig halvfigurer som Ricky Martin och Christina Aguilera på toppen ett par år i taget för att sedan glömmas bort. Medan Nick Cave för evigt står där någonstans, röker, fingrar på pianot och är jättebäst. För han har ett gammalt plommon fasttejpat ovanpå halsen. Medan Christina (och Ricky) slätade av atleter inne på skoltoaletten satt Nick och begrundade döden. En syssla som visat sig leda till hållbart material i musikväg.

Det känns fantastiskt bra att musikvärlden är stor nog att tillåta detta. MTV kan fortsätta spy ur sig välpolerade produkter som framför låtar kläckta under en kafferast. Men de hårt arbetande artisterna med ohyggliga plyten kommer för evigt att ha sin plats i etern.

Mer läsning

Annons