Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det sparas på människovärdet

48-årige Andreas Obenius har byggt upp ett eget företag med 28 anställda. Han är en av de få som orkar engagera sig politiskt, en av de få som faktiskt försöker förändra samhället till det bättre. Det är assistansersättningen som har gett honom, och oss, möjligheten att Andreas bidrar med mer än många andra till vårt samhälle. En assistansersättning som det nu ska sparas på.

År 1994 infördes en mycket sympatisk lag: ”lagen om stöd och service”, LSS. Syftet med lagen var att människor med funktionsnedsättning skulle garanteras goda levnadsvillkor, försäkras ett människovärde. Lagen innebar bland annat att en hel massa människor beviljades personlig assistans. Det vill säga, de funktionshindrade fick friska armar och ben som hjälp. Sedan dess har kostnaden för personlig assistans ökat. Betydligt mer än vad lagstiftarna hade räknat med. Det första året var kostnaden för assistansersättningen 2 miljarder kronor. Prognosen för 2011 säger 20 miljarder kronor, och 2015 förväntas ersättningen uppgå till 25 miljarder kronor. Om inget drastiskt görs. Och drastiskt är väl det minsta man kan kalla det som händer just nu. Efter den rejäla kostnadsstegringen har Försäkringskassan nu dragit åt tumskruvarna.

2009 drogs ett ärende om assistansersättning ända upp till högsta instans, Regeringsrätten. Den domen slog fast att bara integritetskänsliga delar ska räknas in i en assistanssökandes grundläggande behov. Ett exempel på den nya praxisen är att endast den som inte själv kan föra maten till munnen, tugga och svälja själv har rätt till assistans vid måltider. Att behöva hjälp med att lägga fram maten, skära den eller plocka undan ingår inte längre i beräkningen.

Den här allt snävare bedömningen innebär att det har blivit betydligt svårare att komma upp till de 20 timmar i veckan som är förutsättningen för assistansersättningen från Försäkringskassan. Hittills i år har över 150 personer, lika många som under hela 2010 och lika många som under 2007 och 2008 tillsammans, trillat ur systemet. Dessa hänvisas i stället till stöd från kommunerna, vilket inte alls innebär samma stöd. I stället kan det handla om att den som är funktionshindrad får förlita sig på hemtjänst eller flytta till en gruppbostad.

I våras rapporterade Arbetarbladet om hur Försäkringskassan omprövade 40 ärenden gällande assistansersättningen i Sandviken. Kommunen räknade kallt med att hälften skulle förlora den statliga ersättningen. I somras rapporterade vi om att Gävle kommun räknar med att dryga 20 personer i Gävle inom en snar framtid kommer att mista sin statliga assistansersättning. Det handlar om många miljoner i kostnader som nu förs över från stat till kommun, eller inte ersätts alls.

I stället för den statliga ersättningen får den funktionshindrade nu förlita sig på gratishjälp från anhöriga, och återigen hamna i en tacksamhetsskuld om och när andra människor visar välvillighet. Välgörenhet alltså. I takt med denna återreglering försvinner människovärdet. Det var ju tänkt som en demokratireform. Allas lika värde. Vi får inte glömma det.

Vi kan låtsas att detta handlar om lagar och regler, om kostnadsutveckling och budgetramar. Men, det här handlar i slutändan om människovärde. Försäkringskassan säger att de bara följer gällande lagar och regler. Det är lagar och regler som går att förändra.

Från och med i går hungerstrejkar Andreas Obenius. Det är ett rop på hjälp, inte bara för honom själv. Han ropar för alla dem som i takt med en idiotisk besparingsiver riskerar att förlora sitt människovärde. Politiker, det är allvar nu. Vad svarar ni?