Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det tabubelagda

/

Det finns vissa meningar som är tabu att säga i det svenska offentliga samtalet. En sådan mening är ”skrota överskottsmålet”.

Annons

Den som dristar sig till att yppa något om att överskottsmålet är en omodern kvarleva från det förgångna betraktas som djupt oansvarig och oseriös.

Men, för några dagar sedan gick självaste Han Som Bestämmer, den före detta socialdemokratiske statsministern Göran Persson, ut och förkunnade just detta. (DI 24 april)

Och dagen efter tog även den nuvarande ekonomisk-politiske-talespersonen i samma parti, Magdalena Andersson, bladet från munnen och sa att: ”Vi kommer att komma till en punkt där överskottsmålet har spelat ut sin roll”. Hon tillade att det faktiskt kan bli läge att diskutera detta så omhuldade överskottsmål (SVT, 25 april). Det är så man måste gnugga sig i såväl ögon som öron när man läser och hör dessa uttalanden. Men glad blir man.

För i dag lägger vi pengarna i madrassen. Pengar som på intet sätt gör någon nytta i den nu allt mer loppätna madrassen, utan som vi skulle behöva nu, i dag. Det handlar om ett slöseri av gigantiska mått när det gäller människors liv. För samtidigt som vi sparar (vår statsskuld är i internationella mått i det närmaste obefintlig) är behoven av offentliga satsningar enorm. I dag går människor arbetslösa och fattiggörs på grund av att vi har ett budgetkrav som säger att vi måste spara för framtiden.

Överskottsmålet är en kvarleva från 1990-talskrisen. När statsfinanserna skulle saneras efter lånebubbla och efterkommande bankkris (en lånebubbla som till största del berodde på avregleringarna av finans- och valutamarknaderna) infördes två nya budgetpolitiska regler. Det ena innebar ett årligt utgiftstak i statsbudgeten, den andra ett överskottsmål för den samlade offentliga sektorns budget. Överskottsmålet säger att de offentliga finanserna ska gå med 1 procents överskott under en ”konjunkturcykel” (vilket innebär en period av lågkonjunktur och en av högkonjunktur).

Sedan dess är överskottsmålet att betrakta som heligt. Oberörbart. Tabu att ifrågasätta. Men, som alla tänkande människor inser: det handlar inte om någon naturlag. Det handlar om politiska beslut som går att diskutera, debattera, förändra. Något som dock ytterst få hittills har vågat göra.

Så därför är det så glädjande att två av socialdemokratins största profiler över huvud taget vågar ifrågasätta överskottsmålet.

Men det kan bli fler som ställer upp bakom Persson och Andersson.

För, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar finns i praktiken inget reformutrymme alls för staten under de närmaste fyra åren. För att nå det så heliga överskottsmålet krävs i stället besparingar på 8 miljarder kronor. Och - om standarden i välfärden inte ska försämras, utan bibehållas på samman nivå som i dag - ja då räknar Konjunkturinstitutet med att det krävs 66 miljarder kronor i ytterligare utgifter. Summa summarum behöver vi alltså sisådär 74 miljarder under de närmaste fyra åren. Bara för att upprätthålla status quo.

Att i det läget samla pengar i madrassen är så urbota dumt tänkt.

Vi måste våga tala om det absurda överskottsmålet. Våga tala så att även den sittande regeringen tar till sig argumenten. För varje dag som går utan att vi använder våra resurser på bästa sätt slösas värdefulla dagar bort. Dagar av människors liv.

Annons