Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var bättre förr

Annons

I egenskap av musikskribent har man mer eller mindre ett överhängande krav på sig att följa det spektakel som nu för tiden tar cirkus ett halvår av medieutrymme i anspråk och delar namn med det alviska ordet för vän. Efter påtryckningar från flera håll har jag till sist om inte börjat bevaka så i alla fall börjat överväga att ägna melodifestivalen en seriös analys. Därmed inte sagt att jag tar emot den med öppna armar. Snarare närmar jag mig den försiktigt, med ett öppet sinne men med en ack så kritisk blick. Då minst två av mina nära vänner är erkända schlagerfanatiker kommer denna text förmodligen bli hårt granskad och jag passar mig noga för att för djupt ge mig in i fenomenet.

Så, jag spanar in andra chansen. Mja… En snabb recension av Marie Serneholts insats lyder: ej godkänt. Hon läser för mycket innantill och försöker rätta till det med ett påmålat leende som vore hon jättenervös eller bara helt fel person på fel plats. Nåja, hon är ju inte Petra Mede i alla fall.

Skit samma om den är lika het som mitten av en förkolnad flintastek. De flesta har en åsikt, så även jag som inte brukar titta. Tänk att man kan bli så brydd över något man egentligen bryr sig så lite om. Oftast ägnar jag inte tävlingen en tanke. När det väl händer är kritiken dock inte nådig. ”Det var bättre förr”. Jag menar: var inte hela grejen egentligen större, åtminstone för artisterna och alla låtskrivare (som för övrigt numera verkar ha reducerats till bakgrundsfigurer på allvar, men det spelar kanske ingen roll, det är ju typ två–tre personer som skrivit samtliga låtar) när tävlingen bara var en kväll och bara tio bidrag tävlade. När låtskrivarna hade ett green room och togs lite mer på allvar, när musiken framfördes levande. Fortfarande kan man dock ställa sig frågan: om det nu är låtarna och inte artisterna som tävlar, hur kommer det sig då att en artist endast får medverka med en låt medan låtskrivare får ha med hur många som helst? Är det för att vi som tittar är så fixerade vid framförandet istället för att lyssna på hur det låter?

Medan jag skriver detta letar jag efter roliga artiklar om tävlingen, hittar såklart artiklar om andra chansen. Förmodligen planeras det just nu kring en tredje chans eftersom någon som borde ha kollat grafiken en extra gång på SVT inte gjorde det och således bytte två siffror plats och en extremt liten del av rösterna fördelades (kanske) på ett annat sätt än vad publiken tänkt. ”Gör om, gör rätt” säger någon. ”Det var bättre förr, när juryn gjorde att vi slapp röstrelaterade problem”, tänker jag. Dessutom kan ingen säga att fel låt vinner längre, vilket är förbannat tråkigt. Eller ja. Den här veckan kunde man ju det.

Till sist. Hit är en populärmelodi som nått topplistorna. Schlager är en populärmusikalisk sång. Melodi är en ordnad enstämmig tonföljd som bildar en musikalisk enhet.

Mellon är vän på alviska.

Mer läsning

Annons