Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Diskriminering á la Disney

Rika vita sydstatsmammor spelar bridge medan färgade hembiträden uppfostrar deras döttrar – som blir rika vita sydstatsmammor som spelar bridge medan…

Den här filmen kan bli en chock för en yngre generation som inte fattat vidden av den fruktansvärda amerikanska raspolitiken. För bara 50 år sedan. Skyltarna på bussar och parkbänkar var inget som bara fanns i Sydafrika.

Det sker alltså i nästan modern tid att universitetsutbildade Skeeter (Emma Stone) återvänder till sin barndomsstad i Mississippi och finner att hennes forna vänner har växt upp till intoleranta, trångsynta, skenheliga dynghögar bakom sina nätta blommiga klänningar, perfekta frisyrer och bridgebufféer.

Skeeter solidariserar sig med de utnyttjade hembiträdena. Hon övertalar Aibileen (Viola Davis) att berätta sitt lidandes historia. Missförhållandena ska avslöjas i en bok. Aibileen riskerar livet bara genom att bjuda in en vit kvinna i sitt hem, fatta det.

Men medborgarrättsrörelsen har börjat marschera. Så småningom vågar fler och fler vittna. Den förödmjukade kokerskan Minny (Octavia Spencer) gör uppror genom att preparera en ljuv hämnd i en chokladpaj (ni kan gissa med vad).

Man skulle inte be Disney göra en film om Ku Klux Klan, nej. Men ”Niceville” skildrar alltså 1960-talets omvälvningar, badande i ett märkligt soligt Disneylandljus. Det är en vacker, rörande film, där vi ofta lockas att skratta åt tidens absurda dårskaper. Men där inga tycks skyldiga till förtrycket, utom möjligen de nedlåtande porträtterade, snobbiga vita kvinnorna som så illvilligt utnyttjar sina husslavar.

”Niceville” bygger på en bestsellerroman av Kathryn Stockett och jag förstår tanken, att utgå från hur segregeringen gestaltade sig i vardagslivet. Ändå känns det så fel med denna hybrid av dödsallvar och satir och rättrådig hjältesaga. Filmen anspelar glatt på ”Onkel Toms stuga” och ”Borta med vinden” men är verkligen inte i närheten av ”Purpurfärgen”.

”Niceville” målar upp många utsökta situationer där de bigotta vita hemmafruarna får skämmas. Också för hur grovt de mobbar white trash-uppkomlingen Celia (Jessica Chastain). Det är ett elegant, två och en halv timme långt drama som säkert anses uppfylla kraven för en Oscarsnominering.

Men jag har i alla fall svårt att smälta historieskrivningen att en godhjärtad vit intellektuell ska tackas för välgörenheten. Man får dessutom intrycket att alla orättvisor utrotats. Så är ju inte fallet.

Bodil Juggas