Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Döden och du

En gång var jag på besök på ett korttidsboende för äldre. Fast något korttidsboende var det inte allt igenom frågan om.

Annons

En gång var jag på besök på ett korttidsboende för äldre. Fast något korttidsboende var det inte allt igenom frågan om. Vissa av de boende hade varit där i månader, i väntan på plats på ett permanent boende, dementa blandades med inte alls dementa, och personalen, de gjorde så gott de kunde.

Pratade med en av de anställda, frågade om situationen rörande boendeplatser. Och hennes svar var lika krasst som belysande, ”Ja man tittar ju varje dag på dödsannonserna i tidningen”. Jag frågade vad hon menade och svaret blev ”Ja, för att se om det blivit någon plats ledig för någon av de som bor här.” Orden kanske låter kalla och cyniska. Det var de dock inte. Snarare var de fyllda med frustration över att människor inte ges plats, trots att de borde få det och har juridisk rätt till det. Att människor hamnar i en omsorgslimbo. Orden var ett sätt att uttrycka hur fel det är när den enes död blir den andres biljett till ett värdigare slut.

Sandviken klarar inte av att få fram boendeplatser. Vilket innebär att kommunen beviljar människor plats på boende, utan att bereda dessa platser. Så människor får vänta. Trots att de enligt lag inte skall behöva vänta längre än nödvändigt. Vi har gemensamt bestämt att det ska vara så, för att vi även när vi inte kan klara oss själva ska kunna leva värdiga liv.

Läser sjuksköterskornas brev till äldreomsorgsnämndens socialdemokratiske ordförande Torbjörn Rönnkvist rörande situationen på Rosengården. Fast egentligen är det inte ett brev. Snarare verkar det handla om en vädjan om förändring. Och vad som beskrivs är en situation ohållbar både för de boende och den personal som skall ge vård och omsorg, men som inte förmår göra det på grund av politiska misslyckanden.

Rosengården är inte unik. Men det spelar ingen roll. Ingen vill lämna den man älskar i något annat än trygga händer. I en miljö som tillgodoser både den anhörige och personalens behov. Och egentligen är det hela så outsägligt enkelt. För det borde räcka för Sandvikens politiker att sätta in sig själva eller en anhörig i den situation som sjuksköterskorna på Rosengården beskriver. Vill du verkligen, om du drabbas av cancer, ligga och invänta döden på ett boende som Rosengården? Förmodligen inte. Och därför borde inte heller någon annan behöva göra det. Du skall älska din nästa som dig själv. Helt enkelt.