Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dödsstraff på fängelsemuseet

I söndags var det 104 år sedan den sista avrättningen skedde i Sverige. På fängelsemuseet uppmärksammade man det med en temadag om dödsstraff.

"Dödsstraffet är inte ett straff utan ett brott, och det måste bekämpas". Det säger Brita Grundin från Amnestys aktionsgrupp från dödsstraff, som hon varit engagerad i sedan 60-talet.

Det är på dagen 104 år sedan Alfred Ander blev avrättad med en nyinköpt giljotin i Stockholm när vi träffas, och några decennier tidigare halshöggs Per Johan Pettersson, kallad "Alftamördaren", alldeles här utanför fängelsemuseet. Det var 1893, och det sista dödsstraffet som verkställdes i vårt utgivningsområde.

– I Sverige har vi en tendens att göra oss till världssamvete utan att egentligen förstå vår egen historia, säger museichefen Katarina Kallings, som också berättat om Sveriges sista avrättning för publiken tidigare under dagen.

Museets intendent Desiree Kjellberg påpekar att en konsekvens av att världen blir mindre innebär att erfarenheter av saker som dödsstraff återaktualiseras, också i Sverige.

– Vad är egentligen en svensk persons historia i dag? Vi har ju svenskar nu som har erfarenhet av dödsstraff inom sin egen familj, säger hon.

– Vi möter ofta traumatiserade människor här på museet. De bryter ihop i arresten, säger Katarina Kallings.

På läktaren sitter framför allt gamla och unga aktivister från Amnesty. Tidigare under dagen har de pratat med Poyan Karimi, huvudrollsinnehavare i kortfilmen "On suffocation", om dödsstraff. Han berättade att hans medverkan i filmen innebär att han inte längre kan bli insläppt i sitt hemland, men att han tycker att budskapet med filmen var så viktigt att det var värt det.

– Vi har ett hårdnande samhällsklimat, och många ropar på hårdare straff, säger Desiree Kjellberg, och fortsätter:

– Risken är att vi höjer ribban tills vi till slut står där och pratar om att återinföra dödsstraffet. Det måste man mota i dörren.

– Museets uppdrag är att göra skillnad i samtiden, att ha en samhällsrelevans. Vi vill skapa delaktighet och engagemang, säger Katarina Kallings.