Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatiskt begåvad

/
  • STANNAR I STAN. Max Hebert är upplärd inom                      det lokala teaterlivet och planerar att stanna kvar i Gävle som ”har ett bra kulturliv”.

Annons

Han har gjort ett dramatiskt yrkesval.
Dramatikern Max Hebert från Gävle är aktuell med två föreställningar på de lokala teaterscenerna.
Kultursidans Kristian Ekenberg träffar honom och pratar skuldsättning, plastikkirurgi och om en teater som petar på det som inte får röras.

Förra gången jag såg dramatikern Max Hebert var platsen ett besöksrum i fängelset.

Han satt inte fängslad, inte jag heller för den delen, utan det var ett fiktivt fängelse i föreställningen ”Förövare” som Max Hebert har författat och själv spelar en av rollerna i.

Nu är platsen mindre laddad: Kafé Princess, strategiskt placerad mitt emot Folkteatern och Gävle teater, där två av Max Heberts pjäser spelas. En av dem, Folkteaterns communitybaserade föreställning ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen”, spelas samtidigt som vi pratar med varandra. Den andra spelas på Gävle teater på måndag och är en föreställning om en plastikkirurg med sömnproblem: ”Med mina händer gör jag människor vackrare”.

– Det var en konstig upplevelse, säger Max Hebert om sin research inför pjäsen. Jag var bland annat med på en ansiktslyftning. Stämningen var skämtsam och en kom in under operationen med en rolig mössa på huvudet.

Ett intryck som jag har fått av Max Hebert, efter att ha sett tre av hans pjäser, är att han arbetar nästan som en journalist när han mejslar fram sitt material. Hans skrivprocess börjar ute i verkligheten, där han söker ett frö som får gro inuti hans hjärna. En viss research krävs för alla skrivprojekt, men många skribenter har en tendens att vilja klistra fast sig själv på kammaren.

– Jag kan inte säga hur vanligt det är med stor research, men jag är nog ganska extrem med att läsa på om mitt ämne. Jag tycker om att göra studiebesök och göra intervjuer. Alla tar det bara positivt och tycker att det är roligt att jag kommer. Det är inte som att en journalist tränger på och ska göra ett undersökande reportage.

Om Max Hebert var en potatis istället för en dramatiker, skulle vi säga att han är lokalproducerad. Hans skrivande började med en kärlek till teatern, där tanken först var att själv stå på scenen. Under tonåren sökte han sig till kretsen runt Folkteatern, och drömmarna om skådespelaryrket ändrades till dramatikerns roll. Ett par år på Skurups skrivarlinje slipade orden.

Hans pjäser har spelats i flera svenska städer, bland annat gästspel på Stockholms stadsteater, men basen är fortfarande Gävle.

När jag frågar om hans styrkor som dramatiker, om han får säga det själv, dras till slut ett halvhjärtat svar fram. Kanske är det bäst att smickret överlåts till mig, i egenskap av teaterkritiker. Max Hebert har skrivit om ämnen som sexuella övergrepp och skuldsättning, i samarbete med organisationer som kvinnojouren Blåklockan och Familjeslanten, och lyckats hitta en ton som inte trycker ner budskapet i halsen på publiken. I pjäsen ”Och i våras var det en kille i en annan skola som tände eld på sig själv”, om en tonårstjej med dåligt självförtroende som möter en äldre man på nätet, förmådde han att fängsla en tonårspublik genom att tala deras eget språk. Men mest av allt uppskattar jag att hans pjäser har känselspröt till ett ögonblick som är här och nu, när så mycket annan teater dammas av om och om igen och Yoricks skalle poleras upp med en samtidsfinish.

Varför är det viktigt att teatern berättar historier som är aktuella i tiden?

– Jag tycker att det ska finnas plats på teatern både för sådana pjäser och för klassiker. Jag vill komma bort från att teatern bara blir trivsel. Jag vill se teatern som en plats där man kan prata om ett viktigt ämne utan reklampauser och utan telefoner som ringer. Shakespeare kan uppdateras och spelas så att pjäserna mer handlar om vår tid, men jag tror inte att det räcker.

En dramatiker skriver nu på en pjäs om sommarens terrordåd i Norge. Finns det en gräns för vad man inte kan skriva om?

– Nej, det finns ingen gräns, inte vad jag kan se. Åtminstone har inte jag stött på den. Det beror på hur man skriver. Händelserna i Norge är sådana som riskerar att bli heliga, inte få röras. Att teatern bearbetar sådana svåra saker på scenen är viktigt. Teatern ska peta på det som inte får röras.

Vad är det som får dig att tända till och vilja skriva?

– Det handlar om ett undersökande hos mig själv. Ett undersökande av … samhället låter så snävt och existensen så pretentiöst. Undersökande av tillvaron låter kanske bättre.

En tydlig stolthet glimmar till bakom hans svartbågade glasögon varje gång som samtalet handlar om skuldföreställningen ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen”, där skuldsatta människor har fått berätta sina historier som Max Hebert sedan använt som råvara i skrivprocessen fram till en färdig föreställning, där två skådespelare agerar och de intervjuade personerna själva berättar sina erfarenheter från videoprojektioner. Stoltheten är inte så mycket en stolthet för den egna insatsen som för kollektivets bedrift.

– Flera sa att de var stolta över att vi har gjort den här föreställningen tillsammans. Att några av dem ville ställa upp och berätta om sina erfarenheter i föreställningen tror jag handlar om att de vill hjälpa andra. En sa att det här var bland det viktigaste som hon har gjort i hela sitt liv. Helt otroligt att i en teaterprocess kunna skapa sådana rum där människor kan mötas på det sättet.

Finns det någonting i samhället just nu som du känner att du vill skriva om?

– Projektet med Folkteatern har fått mig att fundera på likgiltigheten, att vi lever i en kultur där vi ska vara likgiltiga inför varandra. Om vi ser någon lida ska vi stänga dörren om oss och bara tänka på oss själva. Likgiltigheten vill jag skriva om på något sätt.

Vad tycker du om kulturlivet i Gävle? Räcker det för att hålla kvar en kulturintresserad ungdom i staden?

– Ja, jag tycker att vi har ett väldigt bra kulturliv i Gävle. Min sambo kommer från Västerås och säger att där var det så att man måste gå när det väl hände någonting, men i Gävle vet man att någonting nytt spännande snart kommer. Gävle teater har en av landets bästa scener för gästspel, Konstcentrum och Spegeln är goda exempel, det är roligt att det satsas på den offentliga konsten … Konserthuset är väl sorgebarnet. Ett fantastiskt hus där det skulle kunna hända så mycket mer.

På måndag kommer vi som följer Max Heberts utveckling inom teatern, på närmre håll eller mer på avstånd, att bänka oss på Gävle teater för att se hur han tacklar plastikkirurgin som ämne. Den lokalproducerade dramatiken är en raritet och bör provsmakas närhelst tillfälle ges.

Kristian Ekenberg

Namn: Max Hebert

Ålder: 29 år.

Familj: Sambo och en son som är ett år gammal.

Bor: I Gävle.

Gör: Dramatiker.

Aktuell: Med pjäsen ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen” som nu spelas som skolföreställning på Folkteatern och med ”Med mina händer gör jag människor vackrare” som spelas på Gävle teater 28 november.

Annons