Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömresemål för den som vill skryta lite

/

Mauritius brukar hamna i topp bland drömresmål. Men priserna hit är ingen dröm. De motsvarar inte de upplevelser man får på öns isolerade lyxresorts, trots den varmhjärtade befolkningen.

Annons

Välkomstmusikanterna spelar ”All you need is love” på gitarr. Och visst får vi kärlek. En vacker ung kvinna räcker mig en söt cocktail. En väskbärare ger mig en våt handduk att badda min svettiga panna med innan han vill ta min väska. Men situationen känns ändå lite jobbig när ”den vite mannen” skall servas av svarta uppassare.
Nobelpristagaren i litteratur Jean Marie Le Clézio pratar om sitt Mauritius som ”det förlorade paradiset” eftersom familjen var tvungen att lämna sin stora kolonialvilla här när han var pojke. Och visst, mauritiernas värme känns äkta. Här skulle det kunna vara raskravaller med den blandade befolkningen av afrikaner, indier, araber och européer. Men harmoni råder. Detta måste vara en skräckö för alla rasister som inte tror på människans förmåga till kärleksfull samlevnad.



Men historien om den lilla 67 kilometer långa och 46 kilometer breda ö är också en resa i kolonialismens mest brutala form. Engelsmännen och fransmännen sköt ner sockerrörsarbetande afrikanska slavar och våldtog deras hustrur om de vilade för länge på plantagerna. När slaveriet avskaffades 1835 började man i stället att importera fattiga indiska arbetare. Av Mauritius nuvarande befolkning på 1,2 miljoner består drygt 60 procent av ättlingar till dessa.



Till middagen bjuds vi på ”Miljonärernas sallad” av palmhjärta som smakar torr vitkål. En palm tar över fem år för att växa upp och ett palmhjärta räcker till tio portioner berättar servitören – och jag mår illa av insikten.
Stämningen är loj, tyst och verkar rätt blasé bland middagsgästerna. Utarbetade och kanske uttråkade miljonärer verkar mest vilja hålla truten och koppla bort alla tyngande vardagsbeslut. Fast dyra hotell är å andra sidan oftast businessaktiga och trista var på jorden man än befinner sig.
Luftkonditioneringen på rummet svalkar skönt, lakanen är nystrukna och omsorgsfullt utlagda röda orkidéblad pryder sängen. Rummets tv visar morgondagensaktiviteter på resorten: vattengympa 09.00, vattenpolo före lunch, snorkling 14.00 och segadans i solnedgången på stranden 18.30.



Vill inte europeiska resenärer leta upp en lokal restaurang eller göra en spännande utflykt?
– Problemet är att det inte finns några andra restauranger eller bussar nära hotellet så vi tvingas att äta här. Men pumpapastan är godare än i Italien! förklarar Steven Saxonberg, från Sågmyra utanför Falun. Han gifte sig med sin Danka från Prag, här på stranden utanför hotellet Shandrani.
– Vi reste från Tjeckien eftersom resebolaget där gav 30 procent rabatt för bröllopsresor. Men jag trodde att dykningen skulle vara bättre. Det är grunt, man är rädd att skära sig och fiskarna är få.



16-åriga Valentina från Milano poserar villigt i sin Armanibadräkt för ett foto i en hängmatta trots pappans tveksamma blickar från solstolen.
– Det är fint här men det finns inte så mycket kul att göra för oss tonåringar. Det blir mest bada och sola för mig och familjen, konstaterar hon.
Kvällens segadans-uppvisning på stranden är det som känns närmast traditionell mauritisk kultur. Musiken skapades av slavar på plantagerna för att sjungande hålla uppe livsgnistan. Vackra mauritiska dansare i vida gula och rödblommiga kjolar bjuder upp oss till en dansfest som dryper av svett och erotiska rörelser.
Gungande karnevalslika afrikanska och karibiska rytmer förtrollar mitt hjärta, knäna börjar att gunga, höften går i spinn, den tunna bomullströjan dryper.



Nästa dag provar vi Marina Resort på norra kusten vid Mauritius enda ort med nöjesliv, Grand Baie. Men havsvattnet är för långgrunt och täckt av kletiga alger i en smetig soppa, med vassa döda koralldelar på sandbotten. De mest prisvärda hotellen och klaraste vattnet hittade vi på östkusten söder om Belle Mare.



”Man måste alltid läsa mellan raderna i researtiklar om vad journalisten egentligen tycker”, klagade några läsare nyligen och frågade: Är det värt att spendera 25 000 kronor för ett par veckor här? Mitt mest ärliga svar är: Nej. Det motsvarar inte det man får, i en rättvis jämförelse. Regnskog för trekking är mer dramatisk i Thailand, hinduiska tempel är mer fascinerande i Indien, bättre stränder finns på Skiathos i Grekland och godare mat i Italien.
Miljöförstöringen håller dessutom på att försämra klimatet på breddgraderna nära ekvatorn med fler tropiska stormar som följd. Den farliga UV-strålningen ökar eftersom ozonlagret här tunnas ut snabbare av flygens koldioxidutsläpp än över norra halvklotet.
Så vem passar destinationen bäst för? Dykintresserade bröllopspar som trivs bland rik, avmätt övre medelklass och vill kunna skryta lite när man kommer hem.
Ett alternativ är att satsa på en honeymoon till Amorgos. Då räcker pengarna dessutom till en fantastisk strandvecka på Sardinien och en långweekend i New York. Resten av alla tusenlappar kan man ju skänka till Rädda Barnen. Chansen att hungriga barn blir gladare över pengarna än en fransk resortägare i rosa Lacoste-piké är nog trots allt större. ”All you need is love!”



andreas.stromberg@ttspektra.se

Mer läsning

Annons