Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du ska tro att du är nåt

Annons

Håkan Hellström har precis släppt en deluxe-version av plattan ”2 steg från Paradise”. I en av låtarna, ”Det här är min tid – Pt.2”, har han samplat ett uttalande från en göteborgare, som förmodligen är rätt full och kanske därför extra uppriktigt. På den bredaste tänkbara göteborgska säger han till Håkan: ”Du är en jävligt skön gubbe, men du kan fan inte sjunga. Du ska inte tro att du är nåt, bara för att du har kommit upp dig lite”. Håkan gör det här uttalandet till något jäkligt lustigt, genom att lägga in det i låten och upprepa det ett antal gånger. Men egentligen är det inte särskilt lustigt, utan väldigt tragiskt. För det är så talande för den allmänna uppfattningen. Man ska inte tro att man är nåt. Särskilt inte om man har gjort något bra. Då ska man banne mig hålla sig på mattan och gärna tala nedlåtande om sina egna prestationer. Att hålla huvudet högt och vara stolt över vad man åstadkommit, det kan man glömma.

I och med denna rådande inställning är jag så himla glad över mitt arbete. Att jag har möjlighet att spotta Jante i ansiktet. I mina radioprogram i P4 Gävleborg bjuder jag in gäster som gör något grymt i länets kulturliv. Om de själva inte vågar briljera så lyfter jag fram deras stordåd. Det är mycket roligare än att bete mig som en allsmäktig recensent som går igång på att såga vid fotknölarna så fort det ges tillfälle. Tro det eller ej, men det finns faktiskt de som tror att det är en ypperlig uppfostran att såga. Och det finns vissa recensenter som tror att det är just deras uppgift att stå för denna uppfostran. Om man klarar att resa sig efter att ha fått sitt livsprojekt sågat sönder och samman, först då kan man bli en bra konstnär, musiker eller författare.

Min lärare på journalistutbildningen var enligt precis den uppfattningen, efter första terminen hade ett antal elever hoppat av bara för att de inte stod ut med hennes hånfulla kritik. Även jag fick mig en stor dos av hennes nedlåtande kommentarer. Under en period kände jag mig så värdelös att jag funderade på om jag verkligen hade gjort rätt val. Men jag visste innerst inne vad jag brann för, så jag lät henne inte stoppa mig. Men jag kan säga att hennes kritik snarare hämmade än fick mig att blomstra. Blomma ut kunde jag göra först under praktiken, när jag slapp henne och kunde vara på en riktig arbetsplats. På examensdagen, när jag var en av få elever som redan hade haft ett flertal vikariat på både radio och tidning, sa hon stolt till mina föräldrar: ”Jag visste hela tiden att det skulle gå bra för Marie”. Kanske hade hon hela tiden känt det på sig, kanske ville hon bara ta åt sig äran för min framgång.

Men om hon nu tidigt såg en talang hos mig så är jag så besviken över att hon inte lät mig få veta det. Det ska inte behöva vara så svårt att ge beröm. Och det ska inte vara förbjudet att känna sig stolt över det man gör. Så därmed vill jag bara säga: Du ska visst tro att Du är nåt, särskilt om Du har kommit upp dig lite!

Marie Björk

Mer läsning

Annons