Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Effektlös användning av skattepengar

Annons

På debattsidan (AB 24/5) återvänder Tomas Tobé (M) till sin strategi att tjata hål i huvudet på oss andra om nödvändigheten av att sänka skatterna. I det här fallet är det arbetsgivaravgiften, som påstås hämma arbetsgivarnas vilja att anställa ungdomar. Det verkar som om Moderaternas enda politik och svar på allt är skattesänkning. Sänkta skatter har enligt Moderaterna ett slags heligt egenvärde. Det spelar till exempel ingen roll vad forskningen visar.

För att inte dessa uppenbara falsarier till evidens ska få sista ordet så är det på sin plats med en repetition av aktuellt läge. Visserligen kan logiken tyckas enkel, genom att sänka arbetsgivaravgifterna blir det billigare att anställa, alltså borde ungdomar få mer jobb. Tyvärr är verkligheten svårare än så. Fackförbunden Handels och Hotell- och restaurangfacket har presenterat en rapport som utvärderar regeringens sänkning av arbetsgivaravgifter för ungdomar.

Utvärderingen visade att trots de kraftiga sänkningarna av arbetsgivaravgifterna har andelen anställda ungdomar och antalet arbetade timmar som utförts av ungdomar i deras branscher minskat sedan 2006. Trots att avgifterna sänkts kraftigt har det alltså inte påverkat ungas jobbmöjligheter. Detta trots att sysselsättningen totalt sett har stigit inom dessa branscher efter krisen.

Även andra utvärderingar som gjorts på området visar samma sak. Riksrevisionen har publicerat en genomgång och sammanfattning av dessa och resultatet är nedslående. Man konstaterar att sänkta arbetsgivaravgifter lett till få eller inga nya jobb. I den mån det leder till några jobb är kostnaderna så pass höga att det inte lönar sig.

Riksrevisionen uppskattar att Reinfeldtregeringens sänkning av arbetsgivaravgiften skulle kunna ge positiva sysselsättningseffekter för mindre än tre procent av de unga. Kostnaden per nytt jobb skulle uppgå till ca 900 000 kr i minskade skatteintäkter. Det skulle därför vara billigare att anställa dessa unga direkt i offentlig sektor (650 000 kr per jobb) och mycket billigare att satsa pengarna på arbetsmarknadsutbildning (270 000 kr per person). Frågan som borde ställas är om inte regeringens avgiftssänkning rent av försvårar ungas möjligheter att få fasta jobb.

Unga på arbetsmarknaden upplever ofta korta, men återkommande perioder av arbetslöshet. De har i regel tillfälliga anställningar med liten eller ingen anställningstrygghet. I en situation där arbetsgivaravgifterna fördubblas det år man fyller 27 säger det sig självt att sannolikheten för att få sparken ökar markant när detta närmar sig. Rimligen avskräcker det även många arbetsgivare från att anställa unga överhuvudtaget.

Ett annat problem är att ungdomsarbetslösheten är ojämlikt fördelad. Alla unga står inte långt ifrån arbetsmarknaden. Framförallt löper lågutbildade unga betydligt högre risk att drabbas av arbetslöshet än andra. Istället för generella skattesänkningar vore det därför troligen mer effektivt att anpassa åtgärderna för de grupper som står längst från arbetsmarknaden, som till exempel långtidsarbetslösa. Inte heller generella sänkningar är ett effektivt sätt att skapa jobb.

I USA har forskare jämfört skillnader i arbetsgivaravgifter mellan olika delstater utan att hitta något samband mellan avgiftsnivå och total sysselsättning. Även Finanspolitiska institutet kritiserar regeringens sänkningar av arbetsgivaravgiften. Man menar att breda åtgärder som syftar till att sänka ungdomsarbetslösheten kan få oönskade effekter, äldre arbetskraft kan trängas undan till mer långvarig arbetslöshet, vilket kan innebära att den totala arbetslösheten ökar.

Istället vill man se åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som i första hand riktas mot den grupp av ungdomar med låg utbildning som har mycket svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och åtgärderna bör i första hand vidtas inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken och inte inom skattepolitiken. Konjunkturinstitutet bedömer att sänkta arbetsgivaravgifter kommer att få märkbara men kortsiktiga sysselsättningseffekter i den offentliga sektorn. Sysselsättningseffekterna i näringslivet väntas bli mindre, trots att kostnaden för reformen är betydligt högre i denna sektor.

På längre sikt bedöms sysselsättningseffekterna bli små i den svenska ekonomin. Man kan tänka sig att sänkta avgifter leder till antingen höjda vinster i företagen eller högre löner bland de anställda. På en idealisk marknad borde enligt teorin de sänkta lönekostnaderna leda till att fler får jobb.

Verkligheten går sällan till så, men flera studier menar att även när avgiftssänkningen ökar företagens intäkter verkar detta inte leda till högre sysselsättning. Företag inom fackförbundet Handels och Hotell- och restaurangfackets branscher subventionerades genom den sänkta arbetsgivaravgiften med 2 miljarder kronor bara under 2009. Istället för att få den effekt som var avsedd har det inneburit att pengar har använts till att subventionera företag i stället för att skapa arbeten till unga.

Det kanske allra bästa exemplet är hamburgerkedjan McDonald’s som oavsett nivån på arbetsgivaravgift anställer många ungdomar och under 2009 tjänade 140 miljoner kr på regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften. En sådan användning av skattepengar är både missriktad och effektlös för att minska ungdomsarbetslösheten. I klarspråk handlar det om förslösade skattekronor som var och en i sin tur är en stöld av folket.


Tord Fredriksen

Mer läsning

Annons