Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter sju år är Johanna tillbaka på drömjobbet

/
  • ÅTERFÖRENING. Polisen Johanna Strömberg har efter nästan sju år av sjukskrivning, rehabilitering och egenvalda alternativterapier efter en bil-olycka i tjänsten, fått större styrka och självtillit. Vilket i sin tur har lett henne tillbaka till inspiration att skriva och komponera, sjunga och spela sånger om hur människor kan växa också när det är som mörkast.  Foto: Britt Mattsson
  • SNART HALVTID. Efter kollisionen mellan en privatbil och den polisbil i utryckning som polisen Johanna Strömberg befann sig i 2001, kan hon efter rehabilitering i Sundsvall och Sandviken och ”en provtur i alternativdjungeln” i år börja öka sin deltidstjänst till halvtid. ”Men jag kommer aldrig att klara utryckningstjänst och heltid igen”.Foto: Britt Mattsson

Annons

förändrades inom loppet av sekunder den då 26-åriga Gävlepolisen Johanna Strömbergs hela existens.

Under en uttryckning, mot rött ljus, i korsningen mellan Sjömanskyrkan och Gavleån körde en personbil, som inte uppmärksammat utryckningssirenerna, rakt in i polisbilens passagerarsida där Johanna satt.

– Det svåraste var att inte kliva ur bilen, börja styra upp, ta hand om – att vara polis.

”Offerrollen” i en trafik- olycka, hade Johanna upplevt i rollspel under utbildningen vid Polishögskolan i Stockholm, men inte i verkliga livet.

att något hade hänt med hennes nacke. Något som kom att diagnostiseras som whiplashskada, och gav sjukskrivning med rehabilitering i drygt sex år. Sedan maj 2008 arbetar Johanna som polis igen, nu med inomhustjänst och till 25 procent som fram till september ska öka till halvtid.

– Men jag kommer aldrig att kunna ha en utryckningstjänst igen, och inte heller arbeta heltid.

om sorgen över att förlora den del av jobbet som lockat henne att söka polisutbildningen. Och om insikten i att hon lagt för mycket av sin yrkesidentitet i sin identitet som människa.

– Att hitta m-i-g var mycket svårare än att bearbeta sorgen, säger Johanna och berättar att hon i dag har sitt värde i det hon är i stället för som tidigare, i det hon gör.

Johanna berättar att hon fortfarande, och trots sin kroniska värk, har kvar sitt driv att förverkliga sådant hon tror på. Och att hennes bestämmelse är att arbeta för och med människor som befinner sig i stormens öga, men inte nödvändigtvis som polis i yttre tjänst.

– Jag tror på den positiva kraften i ömsesidiga och konstruktiva möten mellan människor.

menar också kan ske i andra slags möten än i skarpa vålds-, omhändertagande- eller förhörssituationer. Med sig in på polishögskolan och i sin anställning hos Gävlepolisen hade hon flera års erfarenhet av ett helt annat slags ”människoarbete”. Efter avslutad skolgång i Kungsgården, Uppsala och Sandviken arbetade hon som 19-åring som diakoniassistent vid Sjömanskyrkan i Göteborg.

fick Johanna ett vik på ett år, och genomgick därefter Sjömans- kyrkans grundkurs. Hon arbetade även vid Diakonicenter i Sollentuna, där Christer Pettersson var en regelbunden besökare.

Om de talade om mordet på Olof Palme? Nej, och även om det hade gjort det är Johanna förhindrad att berätta.

som diakoniassistent var att utbilda sig till diakon, men mötena med socialtjänsten och polisen i Göteborg kom att väcka andra tankar.

– Jag såg både bra och dåliga poliser, och jag ville bli en bra polis.

Enligt Johanna var arbetet i Sjömanskyrkan farligare än polisarbetet.

– Som polis har man utbildning i självskydd och bär vapen, men som diakon kan du vara mycket mer utsatt.

långa vägen till Johannas deltid ger både ett mått på den rehabilitering en whiplashskada kan kräva och en bild av Johannas hängivenhet till polisyrket.

Så småningom skulle hon vilja samla sina erfarenheter och utbildningar i ett slags handledningsresurs för kollegialt stöd inom polisen.

Mer läsning

Annons