Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egyptisk förväxlingskomedi med språkliga tjuvnyp

Annons

Fram till 00-talet var den egyptiska romanen formmässigt konventionell. Den var i allmänhet skriven i en realistisk stil, gärna samhällskommenterande och dominerad av ett fåtal författarskap. Modellen var Naguib Mahfouz långsamma, solindränkta Kairoskildring i ”Middaqq-gränden”. I den traditionen skriver såväl den feministiska författaren Nawal el Saadawi som Alaa al-Aswany – för att ta två samtida storheter. De skriver långa och mäktiga romaner med en enkel dramaturgi. Smarta, men ganska konforma.

Sedan 00-talet har den egyptiska romanen utmanats av en författargeneration född på 70-talet. De förenas inte så mycket av stil som av ett upproriskt förhållningssätt till den traditionella romanen. Science Fiction och skräck, inslag från dokusåpor och blogginlägg – denna generation drar sig inte för att blanda in ”låga” inslag i sina böcker och romanen är bara ett av många uttryckssätt. Lika ofta ritar de serier, skriver tv-manus och bloggar. Lite förenklat skulle man kunna säga att de kommit med en försenad postmodernism till Egypten.

Den mest kända av dessa författare heter Ahmad al-Aidy. Han har gjort sig känd för att säga saker som att unga människor inte har tid att läsa Mahfouz romaner. Han har också provocerat många genom att slänga in reklamsnuttar i sina texter. Framförallt vilar hans berömmelse på en bok som han gav ut 2003 (hans hittills enda). Den heter ”Att vara Abbas al-Abd” och blev ett startskott för 70-talisterna. Den har nu översatts till svenska av Jonathan Morén.

Egentligen ska man inte kalla den för ”roman”. Snarare är den ett prosaflöde inkapslat mellan två pärmar. På ytan en förväxlingskomedi om en ung man som tar en annan mans identitet. Under ytan är den något helt annat – knappast en berättelse, snarare en fiktionslek fylld av språkliga tjuvnyp och korsreferenser. Jag läser den i ett enda svep. Till stor del utspelar sig händelseförloppet under en märklig dubbeldejt. Den anonyma berättaren – som tagit den mystiske Abbas al-Abds identitet – träffar två kvinnor som båda heter Hind på ett café. Den ena på undervåningen vill ha en man, den andra på övervåningen vill ha en älskare. Berättaren rusar fram och tillbaka och parallellt med det ger berättaren återblickar från uppväxten hos sin farbror Awni. Han var en berömd psykolog som i hemlighet utsatte berättarjaget för hiskeliga saker, som att stänga in honom i ett tomt kylskåp inlindad i en filt. al-Aidy beskriver det ena barnexperimentet mera grymt än det andra vilket gör att man börjar tvivla på uppriktigheten i utsagorna. Efter ett tag ifrågasätter man inte bara om Awni verkligen var den sociopat han beskrivs som utan även om Abbas finns i verkligheten och om dubbeldejten äger rum.

”Att vara Abbas al-Abd” är en bok som är uppenbart road av att revoltera mot den realistiska romanen. Att radbryta en prosatext, att slänga in sms-slang och laborera med upprepningar samt att klottra ner sidorna med meddelanden från offentliga toaletter är bara några av stilgreppen. Likaså är det litterära sabotaget centralt i boken. Att mitt i det höga händelsetempot – utan synbar anledning – stoppa in en jämförelse mellan en medeltida beduinpoet och Paulo Coehlo för att senare utbrista saker som ”Det kommer att komma en dag när skillnaden mellan pocketböcker och chipspåsar upphör” gör att det emellanåt spritter i textflödet. Dessvärre har jag själv svårt att bli särskilt uppspelt. ”Att vara Abbas al-Abd” kom ut för bara tolv år sedan men tiden har inte varit nådig mot den. För det första så känns den postmoderna identitetsleken överspelad. Som läsare känner jag mig inte särskilt road av en text som dekonstruerar sina karaktärer av enbart inomlitterära skäl. För det andra känns inte det litterära sabotaget särskilt relevant utanför sin egyptiska kontext.

Här i Sverige var det längesen begrepp som högt och lågt var relevanta. Det som återstår att njuta av i boken är stadens buller – som al-Aidy fångar fint – och det emellanåt finurliga språket. När ”Att vara Abbas al-Abd” är som bäst är raderna korta och språket präglat av brådska. Som om den var skriven av ett mopedbud som stannat till i Middaqq-gränden för att slunga iväg ett sms, ivrig att fara vidare.

Annons