Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Emalj med extra allt

Annons

Emaljen får visa allt den kan i Sandviken konsthalls nya utställning. Emaljens alla möjligheter visas upp och det finns en förbluffande variation i de olika verken. Lekfullt, stramt, stilla, livligt, monokromt, färgrikt … Konstens alla temperament ryms i emaljen.

103 verk har samlats av emaljister från Gävle, Falun och Ronneby. Med en sådan stor utställning får man, på gott och ont, snabbt sålla och zooma in blicken på det som direkt hugger tag i intresset.

En av de konstnärer i utställningen som vi känner bäst är Ulla Helenius-Reit, som bidrar med flera verk, bland annat en magnifik triptyk i rött och svart som är ett av utställningens utropstecken. Även Margareta Danhards emaljnjurar med textilinslag har samma effekt. Bland de mindre iögonfallande men därmed inte sämre verken utmärker sig Grycksbo-konstnären Marieta Toneva med jazziga, förvrängda husmotiv som får mig att tänka på vinjetten till tv-serien ”True blood”. Jag har aldrig sett hus avbildade på det sättet förut.

Två helt olika slags stämningar fångas av Roland Backlund och Gunnel Liljefors-Hoogers. Den förra visar det energiska och kaotiska – emaljen som urkraft – i ”Vid stormens kant” och ”Utsatt monolit”, medan den senare hittar ett stämningsfullt lugn mitt i en frusen dansrörelse i ”A dream”.

Kvaliteten varierar stort i utställningen, och de som jag har nämnt här är de som har formtoppat. Men även om enskilda verk står ut, är det som helhet jag uppskattar ”Emaljutställning 2012” mest. En kraftsamling för att visa vad emaljen förmår.

Kyla och värme förenas i emaljen. Ytans glans är det som sänker temperaturen, även om motivet så skulle vara en sol. Ytan ger ett lockande skimmer, men det är samtidigt en glans som skapar en hinna mellan ögat och konstverket, som i sämsta fall kan få blicken att studsa bort. I synnerhet upplever jag att de mörkare motiven äts upp av glansen. En tendens finns också att det enbart dekorativa får för stort spelrum i många av utställningsbidragen.

Men låt er lockas av glansen, för all del. Det lär dröja innan vi ser så här mycket emalj samlad på samma ställe igen.