Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bebisspya i munnen (ha ha?)

Annons

Alla har väl någon gång fastnat framför ett program med Amerikas ”roligaste” hemvideor någon gång? Oftast är det en tävling och mestadels är det de absolut tråkigaste videorna som vinner tävlingen och varje gång undrar jag om genomsnittsamerikanen egentligen har någon ordentlig humor. Men så tänker jag på serier som Vänner, Simpsons, Christine und so weiter. Jag menar man kan ju räkna upp hur många roliga serier som helst från staterna. Så ser man dessa eviga hemmavideofilmer och jag undrar hur det gick till. Hur kan ett land som skrattar mest åt det som är tråkigast, fånigast, lägst, ha sådan framgång i att skapa humor? Det är inte roligt när en bebis spyr i sin mormors mun. Aldrig någonsin. Det är bara äckligt. Äckligt, säger jag!

Nu har man dessutom utvecklat något slags idé ur det här. Man har gjort som så att man har samlat de allra tråkigaste videofilmerna, typ de filmer där folk ramlar, eller slår sig eller tappar bröllopstårtan. Helst ramlar in i bröllopstårtan och sen slår sig. Det är inte ens roligt på ett dråpligt sätt, det är bara dråpligt på ett uttråkande sätt. Och bebisspya i munnen är fortfarande äckligt, ingenting annat än äckligt och påverkar snarare kräkreflexerna än några skrattmuskler. Hur som helst så har TV3 (som kanske inte direkt är känt för sin goda smak) naturligtvis köpt in eländet. Och jag som inte har någon fjärrkontroll och som dessutom var bakis och lördagsseg (sämsta kombinationen) blev tvungen att titta på den här framgångssagan. I EN TIMME! Jo visst, de visar naturligtvis härligheten i dubbelavsnitt. Och jag hade inte kraft att göra annat än att ligga där och känna hur mitt humorsinne blev våldtaget av amerikansk antihumor.

Jag vet inte varför jag upprörs så pass mycket av humor som inte är rolig. Jag antar att den allra största anledningen till just det här fallet beror på att jag hatar att bli förd bakom ljuset. Jag gillar inte när någonting utger sig för att vara någonting det inte är och ”It only hurts when I laugh” lät verkligen som att det skulle vara någonting roligt. Även om jag började ana oråd redan vid introt när jag såg vad programmet egentligen var för ett slags program. Jag hade ju fått för mig att det var en sådan där trevlig liten eftermiddagskomediserie. Även om händelsen utspelade sig för en hel vecka sedan så känner jag att jag inte riktigt har kommit över den. Kanske att jag till och med kommer att behöva lite terapi. Kanske att jag kommer behöva ganska mycket terapi. Framför allt så måste jag fixa fjärrkontrollen. Härom sistens fastnade jag framför Konferensresan och jag är så lat, så lat.

Minna Jonsson

Mer läsning

Annons