Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fråga om klass och stil

Annons

Mellan varven snackas det om att hårdrocken blivit folklig, att den överskrider samhällsklasserna, trätt in i finrummet och så vidare. Musiken i sig må ha anammats av den större massan, men den tillhörande subkulturen? Aldrig i livet.

Om man slår upp modemagasinet Vice kan man varje månad läsa kolumnen betitlad Doomsday Metal.

Texterna i sig är ofta välskrivna och insatta, men att läsa dessa i samband med övrigt innehåll känns alltid vanskligt. Blaskan riktar sig till förväxta överklassungar som önskar att Henrik Schyffert var deras farsa samt att droger ska legaliseras så att de slipper köpa dem av läskiga yrkeskriminella. Just därför inriktar sig de hårdrocksrelaterade artiklarna alltid på avant garde-band som Sunn O))) (bandnamnet skrivs så, försök inte ens uttala något efter –n) och visuellt chockerande black metal-akter. Färdigpaketerade grejer som trendslavar kan hävda sig uppskatta utan förförståelse nog att ens ha hört Slayer.

Jag sätter min demosamling på att det inte kommer finnas en enda antydan om hårdrock i Vice tre år från i dag. Vid det laget kommer såväl läsarkretsen som redaktionsmedlemmarna gömma Gorgoroth-tröjorna och med ett tillgjort skratt benämna hela grejen som ”ute”. För är det inte precis så alla dina välbärgade gamla bekanta från skoltiden snackar i dag? De må ha burit läderjacka med jeansväst över, gått på konserter och samlat skivor, men det var förr. Nu är de vuxna och intresserar sig inte för sådant längre.

Faktumet är som sådant: Arg musik är den bästa musiken och kan därmed varken skapas eller uppskattas av dem som är allt för självgoda och belåtna med tillvaron. Det är skälet till att Metallica började spela in skräp efter 1991, U2 bara låter godtagbart när de skriver låtar om krig och bedrövelse (läs ”Sunday bloody Sunday”) och Yngwie Malmsteen aldrig någonsin fått ur sig en vettig låt.

Det tycks främst, nästan uteslutande, vara folk uppväxta i arbetarklasshem som aldrig någonsin snackar om att de ”var hårdrockare/syntare/punkare som ung”.

För människor som växer upp med silversked i mun och sexsiffriga belopp på banken blir subkultur oftast inte mer än en ungdomsrevolt. För oss andra är det en livsstil. Det må låta trångsynt, men jag misstänker att du som prenumererar på en dagstidning vid namn Arbetarbladet förstår precis vad jag talar om.

Personligen minns jag ett gäng från högstadietiden vars mödrar och fäder var läkare, jurister och mellanchefer av olika slag. Killarna och tjejen hade alla kläder och attiraljer som krävdes för att kunna kallas ”alternativa” i allmänhetens ögon. Dock ägde de inte mer än en handfull skivor och hade aldrig närvarat nyktra vid ett gig. När de vid ett tillfälle ryckte fram en påse suspekt svamp att ägna kvällen åt sade vi med kommunalarbetande föräldrar ”fatta många plattor ni kunnat köpa för de där pengarna” och lämnade dem att förgifta sig själva. I dag går de runt iklädda designermärken, lyssnar på Coldplay och hävdar att nyliberalismen ska frälsa världen. Sådana dumheter gör man sig immun mot genom att bojkotta frisören, åka på festivaler och inneha en garderob där Satan finns representerad på hälften av plaggen. Som en kollega på en annan tidning jag skriver för alltid brukar säga.

In it for life.

Mer läsning

Annons