Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En ganska konstig film

Harry har blivit 17 år, har mörk skäggbotten och ser mer än någonsin ut som en blivande banktjänsteman. Men han har fortfarande inte hittat sig själv, därav alla dessa äventyr!

Och ju vuxnare Harry – desto mörkare värld runt omkring honom.

Dödsätarna har definitivt övertaget när vi stiger in i den näst sista filmen (sista boken uppdelad på två). Harrys ställföreträdande pappa Dumbledore är död och någon termin på Hogwarts väntar inte. Inte ens klippan Hagrid syns till särskilt mycket. Istället får kidsen klara sig på egen hand.

Skolkamraterna Harry, Ron och Hermione hamnar ensamma ute i ödemarken. Knappt ordentliga kläder fick de med sig. Eller vänta, Hermione fiskar upp en hel scoututrustning, både tält och campingsängar, ur sin händiga bag med komprimeringsförtrollning.

Uppgiften är att hålla sig undan för Voldemort och ondskans tjänare samt förstöra horrokruxerna och hitta dödsreliker. Ungefär så (är ni inte med på horrokruxer så är det lika bra att börja läsa om från första boken). Originalet Dobby dyker upp under raden av prövningar som ska genomgås, liksom den falska familjen Malfoy och vissa andra bekantingar.

Just falskhet är ett särskilt problem den här gången. Man vet aldrig vem man kan lita på i stora vida världen, i det här hemska nya samhället där ondskans makter tagit över trolldomsministeriet och regerar med skräck och terror.

Osäkerheten symboliseras inledningsvis av en uppsjö av små taniga blivande banktjänstemän med svart lugg – det är högst oklart vem som är den verkliga Harry Potter. En medaljong som Harry, Ron och Hermione turas om att bära runt halsen, påverkar deras personligheter. Ett ökänt förvandlingselixir kommer dessutom flitigt till användning.

Det händer sig vidare att Harry mister sin trollstav. Men det är kanske dags att klara sig utan den när man snart är stor?

Min 18-åriga dotter har växt upp i takt med Harry Potter. Hon tillhör den första Harry Potter-generationen. Som – till skillnad från Harry själv – förmodligen aldrig kommer att växa från trollkarlsskolan. Det är inte så mycket barn som förväntansfulla äldre tonåringar som fyller biosalongen. Och de vill inte att den här sagan någonsin ska ta slut.

Det är ingen lysande lösning att dela upp berättelsen på två. Det blir egentligen en ganska konstig film utan egen dramaturgi, som bara staplar scener på varandra. Allvaret som inträder innebär mindre humor. Man saknar värmen innanför Hogwarts murar. De förhållandevis sparsamma effekterna är möjligen gjorda med tanke på 3D och känns lite platta.

Men publiken går med på vad som helst för att dra ut på avskedet. Vi vill inte skiljas, inte riktigt än. Harry Potter-böckerna/filmerna låter oss vara mycket vuxna och mycket barnsliga samtidigt.

De är vårt Pippi Långstrump- jag-vill aldrig-bliva-stur-piller.