Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En helt okej nationalsång

Annons

Det är skönt att vi inte behöver skämmas i morgon. Nationaldagen förknippas med sin försvarliga andel pinsamheter – rasism och kronprinsessan Victoria i Sverigedräkt, för att nämna ett par saker – men vi kan åtminstone lyssna till ”Du gamla du fria” utan att skämmas för fosterlandet.

Andra länder har inte samma tur. Nationalsånger ska vara pampiga, stolta, inspirera till fosterlandskärlek och allt det där, men vissa (och här pekar jag inte ut någon för säkerhets skull) har samma värdighet som en kastrerad chihuahua.

För idrottsmän som nyss har tagit guld, måste det vara smolk i glädjebägaren att komma från ett land vars nationalsång mindre verkar vara skriven för hjältedåd än till en ensemble av dansande möss.

Undrar om någon idrottsman med vilja har förlorat för att slippa skammen att lyssna på en fjompig nationalsång?

Nåväl, det slipper våra idrottsmän, och vi har sannerligen inte råd att slösa bort några medaljer, redan nu en bristvara. Vi har dock inte en av världens bästa nationalsånger, om man får tro skribenten Alex Marshall, som inför OS i Kina lyssnade igenom alla deltagande hymner, för att sammanställa en topp-tio-lista, med länder som Uruguay, Bangladesh och Taijikistan på pallen.

Annars är Rysslands nationalsång en favorit hos många, ett musikstycke som låter som tonsatt storhetsvansinne.

Den första nationalsången härstammar från Holland, 1560-talet, då de var i behov av en kamplåt i befrielsekriget mot Spanien. Sedan dröjde det ett par hundra år innan nationalsånger togs upp av andra länder. Visste ni förresten att Sverige har delat nationalsång med Storbritannien? Det var orden i texten som ansågs viktiga, inte musiken, med andra ord ett slags Per Gessle-approach till nationalsånger.

När Richard Dybeck skrev ”Du gamla du fria” 1844 var det först inte mening att ”de högst medelmåttiga orden” skulle nå en utvidgad krets av människor, än mindre bli nationalsång, och Dybeck förgrymmades av att den fick spridning.

Inledningen var ursprungligen ”du gamla du friska”, som nu låter mer som en hyllningssång till Susan Lanefelt än till Moder Svea.

Att den blev nationalhymn var inte självklart, och en bidragande orsak kan ha varit att Oscar II reste sig när den spelades vid en promotionsmiddag 1893. Om jag har förstått saken rätt är ”Du gamla du fria” än i dag inte officiell nationalsång.

I spåren av FRA-debatten skrevs den om till ”Du gamla du ofria”.

Lite orättvist hölls det en tävling 1899 för att finna en ny, mer lämplig nationalsång. Man ryser vid tanken på vad en sådan tävling i dag, i ”Melodifestivalen”-tappning med telefonröstande, skulle producera för resultat. Gissningsvis någonting där vindarna viskar i Roger Pontares öron.

Jag tycker att nationalsången kan fortsätta att existera i befintligt skick och få officiell stämpel, nu när vi äntligen har enats. Däremot kan kronprinsessan få en klädsel på nationaldagen mer värdig en vuxen kvinna.

Den här veckan läste Kristian...

...en artikel om att japanska forskare har framställt genmanipulerade apor som lyser grönt i UV-ljus. ”Det låter som ett framtida partytrick på Goya”.

Mer läsning

Annons