Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Julia för vår tid

Författaren Chimamanda Ngozi Adichie var en av de internationella hedersgästerna vid Stockholms litteraturfestival förra helgen. Bengt Söderhäll har läst hennes nya roman – en fullkomligt uppslukande kärlekshistoria.

Annons

Nej! Den här boken får bara inte ta slut. Inte än. Inte nu. Snälla. Några kapitel till om Ifemelu och Obintze vill en girig läsare ha.

Ja, så är känslan efter de knappa sex hundra sidorna som utgör berättelsen om ett ungt älskande par med gemensamma framtidsplaner: Ifemelu och Obintze ett av litteraturens kärlekspar som för många säkerligen kommer att bli talade om vid sidan av Isolde och Tristan, Romeo och Julia.

Ifemelu och Obintze växer upp i Nigeria på 1990-talet, styrt av militärjunta och deras framtidsutsikter i landet är osäkra. Ifemelu får ett stipendium och åker till USA och deras plan är att Obintze ska kommer efter när han tagit sin examen.

Så blir det nu inte. Tillfälligheter och politiska strukturer visar sig övermäktiga kärleken och viljan hos de unga. Obintze blir utvisad från England och tillbakaförd till Nigeria, där han gör karriär i fastighetsbranschen, gifter sig och blir pappa. Ifemelu hamnar så när på obestånd i USA, men klarar situationen på ett sätt hon själv ser som skamligt och kontakten mellan de älskande upphör.

Kontakten upphör, men tanken på och drömmen om ett gemensamt liv förblir en kraftkälla för såväl Ifemelu som hos Obintze.

Romanen jag inte ville skulle ta slut heter ”Americanah”. Författaren heter Chimamanda Ngozi Adichie och romanen är lyhört översatt av Ragnar Strömberg. Författaren slog igenom med romanen ”En halv gul sol”, om Biafrakriget i slutet av 60-talet. ”Lila hibiskus” heter hennes debutroman. I den får vi möta en djupt troende och mäktig far som styr familj och omgivning med järnhand, med en straffande katolsk Gud som sköld och motivering. En man med en absolut sanning.

Temat om risken med att ha endast en berättelse, utvecklade Chimamanda Ngozi Adichie i en numera berömd TED-föreläsning sommaren 2009, ett tema som även finns i ”Americanah”: frånvaron av den blick som ser varje människa som jämbördig medmänniska.

I England försöker Obintze bluffa sig till en framtid, då någon laglig medborgerlig väg inte finns. I USA inser Ifemelu snart att hon först och främst ses som svart kvinna och av liberaler i övre medelklassen som ett projekt för deras välgörenhet och godhet. Stereotyper överallt, grundade i synen på kön, klass, ras och omedvetenhet om – och förnekelse av – kolonialismens följder. Det kan låta så här, som när Ifemelu söker arbete som barnflicka i en vit välbeställd familj:

”Hej. Ifemelu heter jag.”

”Vilket vackert namn”, sa Kimberley. ”Betyder det någonting? Jag älskar multikulturella namn för de har såna underbara betydelser ifrån sina underbart rika kulturer.” Kimberley log det vänliga leende de människor har som betraktar ”kultur” som någonting exotiskt färgsprakande förbehållet färgsprakande människor, ett ord som alltid måste förlänas attributet ”rik”. Hon skulle aldrig tycka att Norge hade en ”rik kultur”.

Ifemelu börjar skriva en blogg om rasfrågor i USA och blir framgångsrik. Flera av bloggtexterna finns med i romanen och via dem fördjupas frågor om ras, klass och kön och flerstämmighet uppstår i berättande. Synvändor i vår postkoloniala och globala tid.

Efter ett drygt årtionde i lyckolandet USA bestämmer sig Ifemelu att resa tillbaka till Nigeria. En tunn kontakt med Obintze finns igen, men det dröjer en tid innan de kommer att återses i Lagos, nära halvannat årtionde efter det att deras framtidsplan om ett gemensamt liv i USA ritades upp.

Och: när nu romanen har tagit slut som text och ting, vad? En överväldigande känsla av att litteratur som ”Americanah” kan få oss att komma tillrätta åtminstone med några av våra ensidiga synsätt grundade i tradition, klass, kön, ras och självgodhet.

Bengt Söderhäll